Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1:2] Album: EDWYN COLLINS – I’m Not Following You

EDWYN COLLINS

I’m Not Following You

Setanta/Sony

Där Josef K och alla andra Velvet Underground-influerade Glasgow-grupper för 20 år sedan utgick från de två första stökiga Velvet-plattorna, hämtade Edwyn Collins inspirationen från den softa tredje för sitt Orange Juice.

Och från alla sina gamla Motown- och Trojan-singlar. Men gitarrackorden lade han i rena Sinatra-följder. Under klassiska skivbolaget Postcards två första år praktiskt taget tävlade Edwyn Collins och Aztec Cameras Roddy Frame om att hitta de smörigaste kombinationerna av schlagerackord — och Edwyn vann alltid. Där Roddy nöjde sig med att gå direkt från C till Cmaj7 hann Edwyn passera både C+ och C6 på vägen.

Däremot kunde Roddy Frame sjunga. Det kan Edwyn egentligen fortfarande inte. Han har rent av världens konstigaste sångteknik: likt en osäker Elvis-imitatör söker han alltid efter första tonen i djupet av sin basröst, för att direkt efter flaxa upp ett par oktaver till melodins ljusa, spröda toner, som han dessutom fixar till med ett amatörmässigt vibrato. Ändå låter det fantastiskt. Antagligen därför att pojkrumsromantiken och den ursprungliga popestetik man lärde sig med Orange Juice fortfarande låter så fräsch och trovärdig även hos en medelålders Edwyn Collins.

Efter ett helt år på världsturné med sin första hit någonsin (om man inte räknar Chic-riffande Englandsåttan »Rip It Up« 1983), singeln »A Girl Like You« från förra albumet »Gorgeous George« 1995, kom Edwyn hem med så rejäla pengar att det räckte både till ett hus i West Hampstead och en begagnad studio — Alan Parsons Projects gamla.

Kanske är det därför han på sitt nya, fjärde soloalbum låter så lugn, trots att han bitvis rockar värre än någonsin. Hans tidigare plattor har alltid haft en oro, som om de vore de sista han skulle få spela in, men här styr han för första gången helt sig själv, i sin egen studio, i sitt eget hus, och det har både för — och nackdelar.

Jag saknar en riktig producent, särskilt när Edwyn själv försöker sig på de dub- och lovers rock-tricks som Dennis Bovell brukade fixa till fulländning för honom förut.

Å andra sidan är det svårt att motstå den trevliga glädjen över nyvunnen befrielse i de mest självbiografiska låtarna, som refrängmantrat »it doesn’t matter if I win or lose, as long as I’m free to choose« i »For the Rest of My Life«. Eller som när han efter missljudande tvångströjediscon med en malplacerad Mark E Smith i »Seventies Night« sliter sig riktigt fri i varma, sköna »No One Waved Goodbye«, med »Everybody’s Talking«-plockande akustisk gitarr, mellotronstråkar och klockspel ackompanjerande Edwyns förklaring att han är vilsen, att han inte vet riktigt vad han håller på med, men att han fortsätter eftersom »ingen vinkade hejdå«.

Merparten av de vanliga, bitterljuva kärlekssångerna kan lika gärna uttydas som grubblerier över popmusiken han spelar och det förvuxna tonårslivet han lever. När han sjunger om sitt barn tycks han göra det med förvåning: »And how the years have flown and I’m fully grown, with a child of my own.«

På ett ställe sjunger han att han fortfarande har samma ideal och samma mål, med den skillnaden att han i dag är ännu osäkrare på vari dessa ideal och mål egentligen består.

Vilket inte minst accentueras av alla inslag av amatörglada breakbeats och hobby-hip hop, som ledigt finner en naturlig plats i Edwyns gamla drömväv av Byrds och Velvet, funk och country.

Kjell Häglund

Annonser

Postat i:Album vol 2 #1, Betyg 06, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: