Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1:2] Album: DAVID HOLMES – Let’s Get Killed

DAVID HOLMES - Let's Get Killed

DAVID HOLMES

Let’s Get Killed

Go! Beat/PolyGram

Varje sekund spelas ljud in av tiotusentals samplerfreaks över hela jordklotet. Mikrofoner registrerar babyjoller, åska, trumpeter och oändligt många andra läten som beskärs för att bli del av någons musik. Det är förstås inte mer än dekorationer. Att på allvar fånga ett ögonblick, att suga upp varenda sinnesintryck med mikrofonen, är betydligt svårare. Vem som helst kan hitta »Rec« och »Play«, men det finns en magisk knapp som bara är tillgänglig för LSD-skadade frisörer från Belfast.

Ljudupptagningarna från New York som fyller David Holmes andra album är så verkliga att avenyerna skjuter från hörlurarna rakt genom huvudet. Asfalt forsar in genom hörselgångarna uppblandad med tjattret från tiggare, kokainsniffare, Bill Clinton, breakdansare och en kåt astrolog. Allt inspelat med extrem skärpa.

Det är ett egendomligt album. Holmes ville förmodligen använda ljuden som ett slags fogmassa åt sina andra låtar. Men metropolisatmosfären är så stark att hela skivan blir ett skrynkligt vykort från the wild side. Effekten påminner om den närvarokänsla som ett dussin brusiga filmsamplingar från sextiotalet gav Saint Etiennes album »So Tough«.

Låtarna på »Let’s Get Killed« skulle i och för sig ha klarat sig utan Manhattan-ljuden. Men resultatet skulle inte ha blivit mycket bättre än Holmes debutalbum »This Film’s Crap Let’s Slash the Seats« där han samlade ihop funkiga spektakel som »Shake Ya Brain« och »Minus 61 in Detroit« utan någon gemensam nämnare.

»Let’s Get Killed« innehåller singlarna »My Mate Paul« och »Gritty Shaker« vars soulrytmer vi stampat det senaste året. Samma finessrika trumprogrammering hittar vi i resten av låtarna. »Head Rush on Lafayette« är simpel, akustisk jungle där en av New Yorks hundratusentals gaturappare improviserar. Han heter Deflon Sallahr och rimmar så hetsigt i en dryg minut att hans telefonnummer följer med av bara farten.

»Slasher’s Revenge« exploderar i så svart och tung dub att man ser Jah Stitch och King Tubby ligga utslagna i Washington Square Park. Låten avslutas med ljudet av skrikande bildäck, metall som förvrids och glassplitter som effektboxarna slungar långt upp i ozonskiktet.

Jag hade ingen aning om att Holmes var så skicklig. Han har sagt att han skriver musik till filmer han sett på bio, eller filmerna som bara flimrar i hans hjärna. Men här regisserar han plötsligt sitt eget ljudäventyr och skär saftiga, lätt gulnade klyftor ur det stora äpplet.

Holmes lyckas till och med pula in sin version av James Bond-signaturen som egentligen skulle ha använts i kommande filmen »Tomorrow Never Dies«. Producenterna valde Mobys version i stället men »Radio 7«, som Holmes kallar sin cover, briljerar redan i introt när svarta bröder diskuterar 007: »If you can get a gun, shoot 30 people, walk out, blow the place up, not get a piece of dirt on you, walk down the block, pick up a chick and take her to a motel. You wuz the shit! But if James Bond met John Shaft he’d get a bullet in his head.«

Monty Normans klassiska tema gangbangas av dårtrummor à la Grooverider och mot slutet tonas allt ned av en Isaac Hayes-inspirerad elorgel.

Ändå är det inte i de raka grooven utan i de mer utflippade och konturlösa partierna som Holmes verkligen visar sig på styva linan. Avslutande spåren »Freaknik«, »Caddell Returns« och »Don’t Die Just Yet« är ren psykofarmaka. Billiga keyboards sjabblar bort melodierna, elgitarrer struttar runt och vickar på höfterna, en bilradio släpper ur sig ett par distade latinohits innan den blir stulen. Trumpeter vars mässing färgats svart av avgaserna ligger i gränderna och smuttar breakbeats ur bruna papperspåsar.

Till slut vevar Holmes igång ett stråkparti som drabbar med den sammanlagda kraften av Bernard Herrmanns »Cape Fear«-soundtrack och Maurice Ravels »Bolero«. Det varar inte mer än ett par minuter men ger albumet en avslutning som lyfter högt över Brooklyn Bridge. Sedan tystnar symfonin och vi hör ett par luffare bråka om livets mening. »It’s like a sponge, it absorbs the creation«, säger den ene och hans kompis ska just invända när de dränks av trafikbullret.

Fredrik Strage

Annonser

Postat i:Album vol 2 #1, Betyg 09, Fredrik Strage, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: