Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1:2] Portishead

Portishead

Första gången Geoff Barrow satte sig i ett flygplan hamnade han i Tågarp. Det var fem år sedan och han scratchade skivor åt Neneh Cherry. Sedan döpte han en popgrupp efter sin hemstad och sålde skivor till världens alla reklambyråer. Nu sitter han och svarar på Sebastian Stebes frågor om knaster och Super-8-film på ett hotellrum högt över Manhattan.

EN FLICKA i tjugoårsåldern vänder sig med uppspärrade ögon och gapande mun mot sin tuggummituggande kompis.

»This is like fucking MTV Unplugged!«

Kompisen nickar instämmande.

»No kidding… Only this is fucking worse.«

Det är sen, mörk sommarkväll vid 53:e gatan i New York, tjugo meter från Broadway. Utanför ösregnar det. Ett hundratal människor står under musikteaterns entrétak och tjurar över att de inte fått tag på biljetter. Ett par kvarter bort pågår »Cats« för miljonte kvällen i rad. Under storbildsskärmen på Times Square snärtar en svart tonåring fram löjligt komplexa hip hop-rytmer på plasthinkar medan hans kompisar gör breakdance-akrobatiska underverk. I vartenda gathörn delas det ut flyers för »all nude revues«, och vid ett övergångsställe dårstudsar en lowrider fullproppad med gapande latinamerikaner.

Mitt i allt det här, mitt på golvet inne på musikteatern Roseland — omgivna av TV-kameror, publik, strålkastare, en tjugo män och kvinnor stark stråkorkester och tre inhyrda bleckblåsare — står Portishead och framför sin långsamt malande moderna soulmusik. De spelar några hits från 1994 års »Dummy«, men framför allt obeprövade låtar från det nya albumet »Portishead«.

När Beth Gibbons misslyckas med att nå upp till de högsta tonerna i refrängen till »Half Day Closing« sätter tuggummiflickan igång igen.

»This really sucks«, säger hon och tittar sig missnöjt omkring.

»Yeah, yeah«, säger hennes kompis.

Så börjar de ropa, som i ett förvridet eko av biljettjägarna utanför: »Twenty bucks for a bucket! Twenty bucks for a bucket! Twenty bucks for a bucket!«

På scenen rör sig Beth tveksamt till musiken. Hon hör nog inte de ondskefulla flickorna, men det ser ändå ut som om hon hela tiden är på väg att släppa mikrofonen och gå därifrån. Det gör hon inte. Hon fortsätter sjunga, låt efter låt, utan att säga någonting. Bara en gång — mumlande och med ett nervöst leende — tilltalar hon publiken, och då slutar hon med orden »sorry we’re so crap«.

Men både hinkflickorna och Beth är orättvisa. Portisheads promotionspelning för sitt andra, kravtyngda album är inte alls dålig. Allt fungerar inte, men när det gör det vibrerar luften — av melankoli och frustration, av sentimentalitet och förtvivlan, av osäkerhet och förväntan. De nya låtarna har lite vassare kanter än de gamla. De är också mindre ensidiga. Medan »Dummy« — åtminstone i mina öron — var påfrestande jämntjock, går det utmärkt att lyssna på »Portishead« från början till slut utan att bli uttråkad.

Det jag annars slås av när jag ser Portishead på Roseland är hur malplacerade de ser ut. Ljudteknikern Dave McDonald och gitarristen Adrian Utley — båda fasta och viktiga medlemmar i gruppen — ser ut som typiska, obekymrade livemusiker. Geoff Barrow, däremot, står ihopsjunken, nästan gömd, bakom sina skivspelare när han scratchar, och när han någon gång tittar på publiken är det med ett nervöst flin på läpparna. Hans minspel tycks säga: »Jag hör lika lite hemma här som vem som helst av er, men okej då, jag provar väl i alla fall.«

När jag berättar det där för Geoff på ett hotellrum dagen efter nickar han eftertryckligt.

— Det är precis så jag känner det. »Okej, jag försöker«. Speciellt i en sådan situation som den i går. Alla de där starka strålkastarna riktade rakt mot en, alla kamerorna på stora metallstativ, publiken i en halvcirkel runtomkring… Vi satte verkligen oss själva under förstoringsglas och jag kände mig helt vilse. Men det var spännande.

Ett av skälen till att Portishead gör en massa promotion i New York, och att de gjort en specialspelning till samtalsämne, är att de vill bli av med så mycket som möjligt så snabbt och smärtfritt som möjligt. Både Geoff och Beth drar sig för allt som har med marknadsföring att göra. För Beth är intervjuerna värst, så de får Geoff sköta. Geoff tappar sugen av fotosessioner — alltså får Beth ensam ta hand om alla fotografer.

— Det är svårt att inte framstå som arrogant, säger Geoff. Folk tycker att jag är nonchalant för att jag inte vill vara med på bilder och de tror att Beth försöker vara Mystery Woman när hon inte ger några intervjuer.

— Den enkla sanningen är att Beth blir illa till mods av intervjuer. Hon blir så nervös att hon inte kan göra någonting rätt. Hon klarar helt enkelt inte av det. Blev hon tvingad att göra en massa intervjuer skulle hon förmodligen bryta ihop. Själv gillar jag inte tanken på att stå i en fotostudio med sminkös och hårstylist och sådant. Det är helt enkelt inte vad jag handlar om.

Sedan »Dummy« släpptes 1994 och blev en av de skivor som fick mest uppmärksamhet det året har Geoff svettats över uppföljaren. Länge hände ingenting alls. Tillsammans med Adrian Utley, Dave McDonald och sin egen lista på regler om hur albumet skulle göras låste han in sig i en studio. I princip skulle ingenting från »Dummy« upprepas. Geoff ville ersätta alla traditionella, »organiska« instrumentljud med skumma, abstrakta ljud. Ändå ville han fortfarande använda akustiska instrument. Det tog över ett år innan han insåg att en gitarr trots allt låter som en gitarr och att hans omöjliga regler hade tagit kål på all motivation.

— Jag hörde inget på radion som jag gillade, jag hade inga idéer om hur vår musik skulle låta. Jag förlorade all känsla för vad jag tyckte var bra eller dåligt. Det var Adrian som till slut sparkade på mig och sa att nu får det räcka, nu gör vi vad vi känner för och har roligt.

Men en av reglerna inför albumet fullföljdes nästan: att de den här gången inte skulle sampla andras musik, utan i stället »göra alla sina samplingar själva«. På »Portishead« finns bara ett fragment av Kea Thornes »Inspector Closeau« och en bit av The Pharcydes »She Said«. Visserligen påstås mansrösten i »Western Eyes« komma från »Sean Atkins Experience«, ett album på Starfish Records från 1957, men i själva verket är det Geoffs kompis Sean som sjunger raden om »hookers and gin« (som Geoff stolt erkänner att han själv har skrivit).

Att »göra sina egna samplingar« är ingenting ovanligt — många drum’n’bass-makare programmerar rytmer som de sedan samplar och bearbetar vidare. Det som är speciellt med Portishead är att de samplar sig själva via vinyl; att de gör inspelningar, pressar dem på vinylskivor och sedan samplar dem. En bisarr men fungerande rutin.

— Vi vill göra allting själva men ändå ha kvar den där speciella känslan man får när man samplar en skiva. Sättet att göra musik på genom sampling vill vi ha kvar, men vi vill inte använda andras material.

I sin dagbok för 1995 — utgiven på Faber and Faber under titeln »A Year With Swollen Appendices« — skriver Brian Eno om hur sådant som folk tror att de inte ville ha, eller inte ens vet om att de har, plötsligt blir uttrycksfullt och värdeladdat. Han nämner »distortion« som exempel: allt teknologin gör som vi inte vill att den skulle göra, men som till slut — Super-8-film är förmodligen det bästa exemplet — får en stark och specifik mening.

Jag föreslår för Barrow att vinylknaster precis som Super-8-film signalerar autenticitet; att det förmedlar en illusion av äkthet och närvaro som är svår att värja sig emot.

— Absolut. Och jag tror att det där oftast sker på ett helt omedvetet plan. Att man lyssnar på en skiva som ger en känsla av värme — det är oftast det ordet folk brukar använda — behöver inte ha någonting att göra med vad som är inspelat på skivan. Det kan vara ljudet av vinyl som nästan oberoende av musiken framkallar vissa associationer. Jag är medveten om det eftersom jag är musikintresserad och arbetar med musik. Men jag tror att det funkar på de flesta. Jag tror att de flesta känner den där värmen, även om de aldrig har varit några vinylfantaster. Det är en omedveten reaktion.

Geoff pratar nostalgiskt om hur en del vinylskivor — speciellt amerikanska soulsinglar —brukade pressas på ett speciellt sätt.

— Jag tror att man skulle bli förvånad över hur många fantastiska låtar lät innan de pressades på skiva. Förmodligen inte alls som man är van att höra dem. Man brukade EQ:a alla skivor genom en pytteliten högtalare och pressa upp de högre frekvenserna till max. Man pressade allting så högt som möjligt på vinylen. Basen var i princip helt borta och spåren i vinylen blev väldigt höga, vilket lät spännande när man spelade skivan på sin skivspelare.

— Allt det där är förstås borta nu. Och eftersom vi inte kan få själva skivspelaren att tillföra den där spänningen som vi är ute efter, så måste vi rekonstruera den innan vi pressar vår skiva. Bara på det sättet kan vi få musiken att låta som vi vill.

Vinylknaster är inte den enda tekniska »brist« som utnyttjas på »Portishead«. Beth Gibbons sång är till exempel distad på flera spår, något som hon själv inte har det minsta emot.

— Beth är helt inne på att sången ska vara ett instrument, en del av låten, snarare än den där klassiskt varma och mjuka typen av sång som ligger ovanpå allting annat. Ofta kan man tro att hennes sång är effektbearbetad när det i själva verket bara är hon som låter. Hon kan göra väldigt underliga saker med sin röst. Och när vi får de kassetter hon har spelat in hemma…

Geoff skakar leende på huvudet.

— På de kassetter vi får av Beth är sången alltid mycket mer distad än vi någonsin skulle göra den när vi spelar in den i studion. Hon har en ljudanläggning hemma som hon spelar in demokassetter på. Hon tar bort all basen, höjer diskanten till max och manglar ut sången i hörlurar på högsta volymen. Hon måste förstöra sina öron fullständigt, men hon verkar gilla det på det sättet.

Beth är aldrig fysiskt närvarande under låtskrivandet. I de flesta fall gör Geoff, Utley och McDonald klart låtgrunder på DAT som de sedan skickar med posten. Beth skickar tillbaka kassetten när hon sjungit in en text och så pendlar den fram och tillbaka tills låten är klar för inspelning. Geoff säger att han aldrig frågar vad texterna handlar om, men när jag undrar om Beth säger han att hon inte är någon särskilt svårmodig eller grubblande person.

— Jag tror att hennes texter oftast är reaktioner på min musik. Hon lyssnar och sedan skriver hon ner sådant som musiken får henne att associera till. Det är inte det att texterna inte kommer helt och hållet ifrån henne — det gör de — men jag är inte säker på att hon skulle ha skrivit samma sorts texter om musiken var annorlunda.

* * * * *

När »Dummy« släpptes skrevs det spaltmeter om det filmiska i Portisheads musik och om Geoffs passion för gamla thriller-soundtracks och kompositörer som John Barry och Bernard Herrmann. Till skillnad från många musiker som ser det atmosfärskapande i musiken som det viktigaste har han däremot aldrig några visuella fantasier som utgångspunkt.

— Vad gäller film så har jag egentligen alltid varit mer intresserad av musiken än av bilderna. Och jag ser aldrig några bilder när jag arbetar med musik. Det är mer abstrakt för mig, det är det rent ljudmässiga jag är intresserad av.

På »Humming«, ett av de bästa spåren på »Portishead«, kombineras filmljudsnostalgi med en svårfångad text cirklande kring bekännelse och osäkerhet. En thereminliknande syntslinga låter tillsammans med Beths intima sång som det omöjliga soundtracket till en Ed Wood-film där handlingen plötsligt flyttats från ett mörklagt garage med staniolrymdskepp i sytrådar till en inre rymd av svårhanterliga mänskliga relationer.

Annars är det ironiskt nog »Half Day Closing« — den enda låt på albumet som inte använder sig av sampling — som gör starkast intryck. Geoff nickar instämmande.

— Om jag måste välja en enda låt av allt vi har gjort så är den förmodligen min favorit. Det är också den låt som var överlägset roligast att spela in. Jag spelade trummor, Adrian spelade livebas och vi mixade den som ett livespår. Ingen sampling, inget rekonstruerande, bara direkt arbete med trumsetet, med basen, med gitarren, med de atmosfäriska ljuden… Och jag tror att det är där någonstans jag vill vara. Jag är fortfarande väldigt influerad av hip hop, jag vill aldrig helt förlora den biten. Men »Half Day Closing« pekar nog ganska mycket mot det jag vill göra i framtiden.

Geoff säger att han drömmer om en situation där han slipper allt annat än att göra musiken och möjligen spela live någon gång då och då. Jag kommer att tänka på Roseland-konserten igen; på vilket distanserat och på något sätt konspiratoriskt intryck Portishead gav under spelningen — framför allt Beth. Varje gång hennes sång blev som mest känslomässig log hon menande mot publiken, som om hon ville vifta bort allvaret med en ironisk gest. »Åh, så känslostarkt…«

— Hon är livrädd för att släppa taget och lämna ut sig själv för mycket, säger Geoff. Hon är ohyggligt känsloladdad under en spelning. Därför måste hon ha den där distansen för att över huvud taget klara av det.

Han ser bekymrad ut.

— Ibland undrar jag vad för sorts vibrationer vi förmedlar till publiken. Beth skulle aldrig vilja framstå som kaxig, men ibland kan det förmodligen verka så. Hon blir så nervös att hon bär sig underligt åt.

Det krävs ingen stor empatiförmåga för att se att även Geoff har svårt att hantera den situation som Portishead har hamnat i. Hans liv har förändrats radikalt under de senaste åren. När han flög till Tågarp i Skåne (»excellent, wonderful place«) för att scratcha på Neneh Cherrys »Money Love«-singel 1992 hade han aldrig tidigare suttit i ett flygplan. När »Dummy« kom ut två år senare var den resultatet av flera års avskiljt putsande i hemstudion. Den plötsliga uppmärksamheten då var till största delen spännande och positiv. Den här gången är pressen större.

— Så många människor som vi har att göra med tänker stort. Men vår musik är inte stor, och vi är inte stora. Den här promotionveckan i New York har varit något av det jobbigaste jag har varit med om. Jag har inte sovit sedan vi kom hit. Jag mår rent fysiskt illa. Det känns som om jag är på en båt och är fullständigt sjösjuk.

* * * * *

Han vänder blicken mot hotellrummets fönster. Vi befinner oss på gigantiska New York Hilton, på fyrtioandra våningen, och utanför sträcker Manhattans skyskrapor ut sig.

— Å andra sidan kan jag vända på det och säga: du är i New York, du är på lyxhotell… Det finns folk i Bristol som aldrig har varit i London, som aldrig har bott på hotell över huvud taget… Så det är inte det att jag inte uppskattar det som händer. Men det är bisarrt.

Geoff ler ursäktande.

— Jag vill inte framstå som någon snyfthistoria, men om jag ska vara helt ärlig så är jag en fånigt tillbakadragen person. Om jag inte sitter framför min sampler, mitt trumset, mitt skrivbord eller min TV, så är allting konstigt och främmande för mig.

Så hur klarar han av det?

— Jag antar att jag föreställer mig hur det skulle vara om vi var ett band som ingen ville höra eller veta någonting om. Det är sådant jag tänker på i sådana här situationer. Jag tänker på ett band som ingen bryr sig om, och på vilken tur vi har just nu. Jag tänker på att jag inte får klanta mig, att jag inte får förstöra det vi håller på med just nu, för kanske är det här min enda chans.


PORTISHEAD kallar sitt andra album »Portishead«.


Sebastian Stebe

Annonser

Postat i:POP vol 2 #1, Sebastian Stebe, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: