Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1:2] Svenska röster

Svenska röster

POP knyter ihop åtta stämband. Sebastian Stebe håller fram mikrofonen.

Vad är bra sång?

MAGNUS CARLSSON: Det beror på. Jag tycker inte att man behöver kunna sjunga särskilt vackert. Det räcker att man har något att säga och sjunger det. Jag tycker till exempel att Joe Strummer sjunger skitbra, men det beror mycket på vad han sjunger om. Sedan kan Caruso vara perfekt för andra låtar.

MAGNUS UGGLA: Man har ju ett helt annat synsätt nu än man hade för trettio år sedan. Om Joe Strummer hade kommit för trettio år sedan skulle ingen ha fattat någonting. Det skulle inte ha funkat.

M C: Men då sjöng ingen om politiska grejer heller. Då var det bara kärlek som gällde. Och då tycker jag att det ska vara vackert.

Vadå — menar du att texter om kärlek kräver en bättre sångare i någon sorts traditionell mening?

TITIYO JAH: Det tycker inte jag. Absolut inte.

M U: Leonard Cohen sjunger väl inte så bra till exempel. Han är ju ingen Pavarotti precis. Men det funkar i alla fall.

M C: Om däremot Pavarotti skulle sjunga en Leonard Cohen-låt… Det skulle inte funka. Det är helt omöjligt.

M U: Jag hörde en gång Kabi Laretei när hon lirade boogie woogie efter noter och det lät helt idiotiskt. Ungefär som när Loa Falkman envisades med att sjunga »Satisfaction« under sina uppträdanden.

T J: [skrattar]: Vilket straff att behöva höra Loa Falkman sjunga »Satisfaction«!

[Magnus Uggla härmar Loa med tillgjord basstämma]: »I can’t get no…«]

M C: Den texten är så desperat på något sätt och då blir det bara löjligt om man låter som Lasse Lönndal.

T J: Jag undrar vad som är det absolut värsta man skulle kunna tänka sig att sjunga.

M C: Jag kan inte sjunga punklåtar. Jag låter som Lasse Lönndal när jag sjunger »Skjut en snut«. Även om jag menar det.

M U: Du kanske… Har du gått på Adolf Fredrik eller?

M C: Nej, fan! Jag har stått i Hammarbyklacken.

T J: [skrattar]: Det skulle man nästan prova på.

M C: Jag är dopad på Dean Martin sedan jag var liten. Jag tror det är det som är problemet. Den enda skiva mina föräldrar hade där hemma var »That’s Amore«.

M U: Det är inget fel på den skivan.

M C: Nej, den är skitbra.

Vad är det för skillnad mellan att prata och sjunga?

M C: För mig är sången ett sätt att prata på. Och jag har mitt sätt, som är naturligt för mig. Du har ett annat sätt [nickar mot Magnus Uggla] som är du. Så är det väl för alla?

Men glappet mellan prat och sång varierar ändå mellan olika sångare. Hos Magnus Uggla känns det till exempel som om sången ligger extremt nära pratet. Det känns som om du nästan obemärkt glider över från prat till sång.

M U: [skrattar]: Jag tycker inte att jag sjunger över huvud taget.

M C: Men du har så jävla mycket attityd. Det tycker jag är skithäftigt. Det blir jag impad av.

KRISTOFER ÅSTRÖM: Det viktigaste är väl ändå att man har någon sorts karaktär på sin sång. Att den är något eget.

Känner ni att ni helt och hållet har hittat era egna röster?

M C: För mig är sången helt naturlig. Om jag börjar prata låter det på ett visst sätt. Om jag börjar sjunga låter det på ett annat sätt. Om någon ställde mig i en studio och sa »prova och sjung på det här sättet« så skulle det aldrig funka.

K Å: Det är väl helt enkelt svårt att sjunga på ett annat sätt än det man gör. Det bara blir så. Man har ju bara en viss resurs i sin röst.

Men tar det inte tid att hitta den där rösten?

M C: Jag har aldrig tänkt så.

T J: Jag tycker nog mer att man bara sjunger.

M U: Jo, men det är väl ändå så att om man gillar Clash eller någonting så försöker man ju låta lite åt det hållet. Och sedan, så småningom, börjar man hitta en egen stil.

Det är väl du själv ett bra exempel på?

M U: Absolut. Jag försökte ju låta som Bowie. Men så småningom vågar man väl vara sig själv mer och mer. Jag vet inte om jag blev bättre när jag började förändras, men man inbillar sig ju i alla fall att man utvecklas.

K Å: Man blir säkrare och säkrare. När jag började var jag sångare i en massa punkband och bara skrek. Jag kunde inte ta en ren ton. Men det var ju så det skulle vara då.

T J: Vilken tur.

K Å: Jag har alltid lyssnat mycket på sång och sångare. Jag har alltid gillat Scott Walker. Men man måste ju hela tiden rätta sig efter de resurser man har.

Så vilka har ni andra härmat medan era egna röster har växt fram?

T J: När jag var yngre kunde jag låta ganska mycket som en tjej som heter Lynn Collins, som är lite av en kvinnlig James Brown. På den tiden var jag mycket raspigare i rösten så det funkade. Nu är jag alldeles för trimmad.

M C: Jag har ju inte sjungit så länge. Vi startade ett coverband och gjorde versioner av våra favoritlåtar. Och sjunger man en låt av Elvis som man hört i originalversionen hundratals gånger så är det klart att man fraserar precis som Elvis gjorde. Om nästa låt sedan blir en Eddie Cochran-låt så blir det helt annorlunda.

M U: Det hörs ju också på er musik att ni kommer lite från det hållet.

M C: Ja. Men samtidigt känns det helt naturligt för mig. Min röst passar till sådan musik. Och när det passar får man bra självförtroende och då känns det som ens grej och så där. Jag var trummis i ett punkband för en massa år sedan och skulle sjunga några låtar, men då lät jag bara som någon sorts uppspeedad Thore Skogman.

Finns det något sådant som ärlig sång? Eller är det snarare en fråga om att en sångares röst kan kännas närvarande eller inte?

M C: Om sångaren menar orden så är det ju alltid närvaro. Men finns det inte också sångare som kan sjunga nästan vad som helst och ändå lyckas ha kvar den där närvaron?

M C: Elvis är väl ett bra exempel i så fall. Han känns alltid närvarande, vad han än sjunger.

T J: Joni Mitchell tycker jag är lite så. Men jag undrar om hon skulle sjunga någonting annat än det hon gör.

Hur tänker ni när ni ska sjunga någonting? Är ni oroliga att det inte ska låta som om ni menar det?

T J: Det är det absolut jobbigaste, tycker jag. Man kan till exempel ha spelat in en låt och allting låter skitbra. Men så hör man plötsligt att man inte riktigt är där. Då får man göra om det. Och då ska man försöka hitta den där nerven eller vad man nu ska kalla det. För mig handlar det ofta om att försöka hitta någon sorts livekänsla.

Hur mycket krävs det av en text för att det ska gå att sjunga den riktigt bra?

K Å: Det krävs väl egentligen bara att man tycker om den själv. Att man själv hittar någonting som man kan relatera till.

T J: Och att man hittar ord som är sköna att sjunga.

M U: Ja, det är viktigt.

T J: Det är hemskt när man tragglar på ett ord som bara på något sätt känns konstigt att sjunga.

M C: Jag tycker också att det måste vara meningar som låter som om man skulle kunna säga dem. Det får inte vara tillgjort, då känns det jävligt konstigt att sjunga. Det måste finnas ett naturligt flöde.

Hur viktig är fraseringen?

T J: Otroligt viktig. Det handlar ju om rytm och det kan låta väldigt konstigt om det är fel.

M C: Där tycker jag att det är viktigt att ha en producent som står och lyssnar hela tiden. Ibland är man så inne i sitt att man inte själv kan höra vad som är bra eller dåligt. Kanske borde man trycka till lite mer på det där »I love you«. Producenten måste vara lite som en dirigent när det gäller sådant.

Hur mycket kan textens betydelse ändras av fraseringen?

T J: Mycket. Ibland kan man komma på sig själv med att bara stå och skönsjunga. Man gör det otroligt behagligt för sig själv och bara puttrar på. Då kan det sluta med att texten blir helt meningslös.

Hur fungerar det när ni gör konserter? Ändrar ni fraseringen från gång till gång eller försöker ni hålla er till studioversionen?

K Å: Jag får inte ändra fraseringen när vi spelar live. Jag gör det i alla fall, men vår gitarrist blir så jävla arg. »Det ska låta som på skivan!«. Jag får inte ändra någonting.

T J: Är det sant? Vilket svin.

Vilket kommer först, texten eller musiken?

M U: För mig är det absolut musiken. Jag skriver alltid mina texter efter att jag gjort musiken.

K Å: Jag kan skriva en text innan det finns någon musik, men då har jag aldrig någon sångmelodi. Jag skriver alltid sångmelodierna till musiken.

M C: Otroligt vad olika det är! När jag skriver mina texter kommer alltid sångmelodierna samtidigt. Jag sjunger orden medan jag skriver ner dem.

Betyder det att de andra i gruppen får forma musiken efter dina texter?

M C: Ja, då har jag min sång klar och den kan jag inte ändra på. Jag skriver aldrig om en text eller en sångmelodi. Jag skriver en text på tio minuter och sedan är det den som gäller. Jag kan inte tänka om. Då kasserar jag hellre. Men du [Magnus Uggla] gör alltså en helt färdig instrumentallåt, utan att ha en aning om vad den ska handla om?

M U: Ja.

Det är överraskande. De flesta uppfattar nog dig som textförfattare mer än någonting annat.

M U: Absolut. Det är aldrig någon som frågar mig om musiken, i alla fall inte när man sitter med journalister. Aldrig någonsin. Och det är urtråkigt. Alla tror att det är texterna som gör hela grejen, men för mig är det inte alls så. Jag lägger ner 98 procent av mitt arbete på musiken. Det är musiken som är den stora grejen för mig.

Du borde kanske göra en instrumental-LP.

M C: Ha! Magnus Ugglas instrumental-LP. Det är ju skitbra.

M U: Jag hade med en instrumentallåt på en platta en gång och då var det ingen som fattade någonting.

Vad är skillnaden mellan att sjunga på svenska och engelska? Är det inte lite så att man automatiskt kommer närmare sin egen livserfarenhet när man skriver och sjunger på sitt eget språk?

M C: Jo, för mig blir det en sorts filmisk känsla när jag sjunger på engelska. Men jag har sjungit lite på svenska på sista tiden, låtar med Stefan Sundström som jag tycker har otroligt bra texter. Och det känns skitroligt. Jag skulle verkligen vilja sjunga mer på svenska i framtiden. Men nu har vi valt engelska.

Skulle du kunna sjunga de texter du sjunger nu, översatta till svenska?

M C: Jag har faktiskt översatt alla våra texter från engelska till svenska. Men det blir jävligt… Jag skriver ju texter som åtminstone för mig är väldigt mycket på riktigt. Problemet är att orden inte alltid funkar lika bra på svenska. Det blir på något sätt tyngre på engelska.

T J: [till Magnus Uggla]: Men du sjunger aldrig på engelska?

M U: Nej, jag kan inte. Det låter för jävligt.

Skulle du ha gjort det om du hade kunnat?

M U: Absolut. När jag började sjunga var det ganska självklart att jag skulle sjunga på svenska. Men de gånger även jag har försökt mig på en internationell karriär så har det inte blivit så bra. Jag har faktiskt släppt saker på engelska. Men aldrig i Sverige.

Du var noga med att hålla det utanför gränserna?

M U: Precis. Det här får aldrig, aldrig nå mina kompisar!

T J: Men är det inte lite synd att man aldrig får höra någon göra den där svengelskan? Precis som Björk med sin isländska-engelska accent.

M U: Men när jag sjunger på engelska låter det så otroligt dåligt. Punk-svengelska… cockney-svengelska.

M C: Vi har faktiskt bestämt att vi ska göra en singel på finska, trots att det inte alls är något modersmål för någon av oss. Vi ska översätta två låtar till finska, bara för att vi gillar det, bara för att vi tycker att finska är så jävla vackert.

Hur är det för dig, Titiyo? Skulle du kunna tänka dig att göra ett album på svenska?

T J: Jo, det skulle nog vara möjligt. Absolut. Det är väl mer att man känner att »jaha, nu ska hon göra det« och »varför ska hon göra det?«. Det är den där Lisa Nilsson-ådran, »nu ska vi sälja mycket skivor«. Jag vet inte om jag skulle våga, mest på grund av den yttre pressen.

M C: Man vill ju spela i andra länder också. Det är klart att det har betydelse. Vi vill jättegärna åka iväg och spela och då kan man inte sjunga på svenska.

K Å: I Sverige funkar det ju så bra att sjunga på engelska också. Alla svenskar kan engelska.

M C: I en del andra länder är det ju mycket svårare. I Frankrike finns det till exempel knappt några band som sjunger på engelska.

M U: Jo, Daft Punk!

Hur är det med de där riktiga engelska kliché-orden — »yeah«, »baby« och så?

K Å: De kan göra jävligt mycket i en låt.

M C: Otroligt mycket. Men de orden blir mer som ett gitarriff, mer som någonting musikaliskt än en del i texten.

M U: Sång är nästan oslagbar där. Om man väljer mellan att ha den där speciella grejen på gitarr, saxofon eller sång så blir det nästan alltid bäst med sång.

M C: Jag gillar att vissla i låtar. Det är skithäftigt.

M U: Otroligt läckert!

M C: Det fanns en vissling på vår skiva, men de jävlarna tog bort den i sista minuten. Jag märkte det efter att allting var mastrat. »Var fan är visslingen?«. Den hade krockat med en fiol eller något. Men jag var faktiskt precis i en studio och visslade på en låt till Olle Ljungströms nya platta. Så jag börjar etablera mig som visslare.

T J: Vissla är kul. Jag kommer ihåg att när jag spelade in min förra platta så visslade jag mycket bättre än jag sjöng. Jag kunde vissla precis allt jag ville göra, men inte sjunga det.

Och ordlös sång?

M C: Jag brukar göra sådana där [ger ifrån sig ett smärtfyllt croonerläte], typ »fan, vad ont det gör i hjärtat«. Sådant som inte så många gör längre. Sådant som Tom Jones sysslar med. Jag tycker det känns jävligt maxat att palla, att våga göra någonting sådant. Jag känner mig lika stolt varje gång. Även om det känns fånigt när man tänker på det.

Det är inte alla som kan få sådant att fungera.

K Å: Man kan ju överanvända det också. Broder Daniel, till exempel, har ju »oh yeah« tio gånger i varje låt. Fast det är också deras grej. Jag brukar ju inte använda sådant där särskilt mycket. En gång har jag skrikit »alright«. Det funkade.

M U: [skrattar]: Ett »alright« går alltid bra.

Har ni några speciella knep för att få en sånginspelning att kännas bra?

M C: Man måste känna sig trygg. Jag är gärna ensam när jag gör sångpålägg. Jag har på mig kläder som jag gillar, kammar mig snyggt, känner mig cool… jag trivs, liksom.

M U: Tidigare har jag varit så där petig med sången, men nu har jag slutat hålla på så mycket. Jag tycker att det finns en viss charm i att göra sångpålägg och låta dem vara även om de inte är så perfekta.

M C: Det får inte bli för kliniskt. Då hör man inte längre att det finns en människa bakom.

T J: Man kan få sådana där toppar ibland, när man är så löjligt noga. Då hör man någon ropa »Vadå, Titiyo, vill du att det ska låta kliniskt eller?«. Och jag svarar »Ja, det vill jag!«.

Hur vet man när en studiotagning är den rätta?

T J: Det är lite obehagligt, det där.

M U: Det är vidrigt.

M C: Jag vill bara dra därifrån. Jag vill bara ta den första tagningen och dra och fika.

M U: Det verkar inte som om någon tycker att sångpåläggen är kul. Tekniker, producent… alla verkar tycka att det är ett nödvändigt ont.

Är det någon av er som tar sånglektioner?

T J: Ja, ett par gånger i veckan.

Varför?

T J: För att jag vill lära mig. Man måste ju börja någonstans. Jag vill sjunga. Vad gör jag då? Jo, jag tar sånglektioner. Men jag kallar inte kvinnan jag går till för min sånglärarinna, utan min sångcoach. Det är som om jag var en idrottsman.

M C: Men är det för att du vill bli bättre? Är det för att du vill kunna hoppa lite högre eller springa hundra meter lite snabbare?

T J: Det är för att jag ska kunna göra precis det jag tänker att jag vill göra. När jag spelade in förra plattan hade jag inte sjungit på två år. Jag hade fött barn och så där. Så jag bara knatade in i studion och upptäckte att jag inte kunde göra det jag ville. Det var fruktansvärt. Jag ville sjunga saker och så funkade det inte rent fysiskt.

M C: Folk tycker att jag borde gå till en sångpedagog och lära mig allt det där med magen. Men jag vågar inte. Jag är rädd att jag ska bli omedvetet inlärd att låta… så där skolad, liksom.

T J: Men då är det fel på sångläraren.

Du är rädd att det personliga i din röst ska gå förlorat?

M C: Ja. Jag vill att det ska spricka om det gör det.

M U: Men man bestämmer ju själv vad det är man vill ändra på.

T J: Det är bara att ta det man har och göra det bättre. Ska man springa hundra meter i vilket fall som helst så kan man lika gärna springa som… en gazell.

M C: Det finns ju en massa tungtricks också.

T J: Ja, min sånglärarinna masserar min tunga. Tungan är en muskel och den påverkas av stress. Den blir knölig och hård. Allt drar ihop sig. Så tungmassage är fruktansvärt bra.

Om ni kunde förändra någonting i era röster, vad skulle det vara?

K Å: Jag skulle lätt vilja vara i Magnus [Carlssons] kläder och sjunga till den sortens musik.

M C: Jag vet inte. Min röst räcker inte alltid till. Fast då gör vi bara om låten, byter tonart tills det passar.

M U: Jag räknar inte ens mig själv som sångare. Så jag skulle helt enkelt önska att jag var tusen gånger bättre på att sjunga. Jag gjorde en turn tillsammans med Orup och han wailar ju rätt mycket. Så jag tänkte att jag skulle skoja lite med honom och avslutade en låt med att waila som fan. En lång, riktig solowail. Efteråt kom monitorkillen fram till mig: »Fan, Magnus, inte visste jag att du kunde jojka«. Så jo, jag önskar att jag kunde sjunga lite bättre.

M C: Men vill du verkligen kunna sjunga på ett annat sätt?

M U: Jag tycker bara att jag har sådana otroliga begränsningar.

M C: Men du når ju fram så jävla bra, kanske just för att du har dina begränsningar. Det blir så rätt. Man hajar exakt vad du menar när du sjunger.

M U: Jo, men rent musikaliskt önskar jag ändå att jag var lite bättre.

Vilket är det bästa beröm en sångare kan få?

T J: Att folk börjar tjura när de hör låten.

M C: Att någon säger »jag blev berörd«. Det är det bästa jag vet. När man spelar live och applåderna inte kommer innan låten är slut utan nästan en minut efteråt; det gillar jag. När man märker att folk verkligen lyssnar. Det tycker jag är beröm.

K Å: Det är likadant för mig. Mina texter handlar om ungefär samma saker som Magnus även om musiken är annorlunda. Och då vill man ju beröra. Det är det man är ute efter.

M U: Jag har aldrig fått beröm på det viset. Om någon kommer fram till mig och säger »det där var en jävligt bra konsert« så tycker jag att det känns bra.

Önskar ni någon gång att ni sjöng till någon helt annan sorts musik?

T J: Jag är lite avundsjuk på sådana som får gå upp på en scen och verkligen röja loss. Jag kan bli trött på att jag själv ska göra så jävla softa låtar. Man står där på gigen och vill hoppa runt, men det går liksom inte. Eller rappa! Jag skulle gärna byta med Busta Rhymes.

M U: Opera tycker jag skulle vara en dröm att få sjunga. Jag skulle göra vad som helst för att få stå på operan och sjunga. Det är ju en så otroligt härlig grej. Det är så långt ifrån mig som man kan komma, så stort och pretentiöst. Å andra sidan skulle jag tycka att det var lika häftigt att stå och sjunga soul. Att faktiskt kunna waila.

Varför sjunger man över huvud taget?

T J: Jag blir lycklig av att sjunga. När jag sjunger och det funkar tycker jag att jag är riktigt jävla bra. Jag känner mig oslagbar. Men den där bekräftelsen blir tyvärr kortare och kortare med åren. I två timmar efter giget är jag helt uppe i det blå och sedan landar jag igen. Vilket är trist. Men det är väl det som är drivkraften. Då sitter man där och längtar tills nästa gång.

K Å: Jag kommer från Norrland, så jag får inte tycka att jag är bra…

M C: Jag känner mig odödlig ibland. När jag står på scen och sliter sönder skjortan under »Unchained Melody«, då är det liksom bara… »kom och plocka!«.

K Å: Innan en spelning kan jag känna att jag vägrar gå ut på scenen. Jag tror inte att jag ska klara av det. Men redan efter första låten äger man ju allting.

T J: När man står på en stor scen och hör sin egen röst i högtalarna kan man riktigt få rysningar av sig själv. Det är så jävla tungt!

M C: Och man måste ju få känna så. Varför ska man annars ställa sig på en scen? Jag förstår inte en sådan som Scott Walker som ställde sig med ryggen mot publiken, gjorde ett medley av alla låtar och sedan bara gick av.

Går det att säga någonting mer om vad det är som driver en sångare?

M C: Jag har faktiskt tänkt på det där. Vilka är det som blir sångare? Vad är det för människor som väljer att ställa sig på en scen längst fram med en mikrofon. Det måste vara något som…

M U: [skrattar]: Som inte stämmer, eller hur?

M C: Jag längtar hela tiden efter att stå på en scen. Jag vill inte att folk ska komma för nära mig så här vid sidan av. Men på scen får jag utlopp för en massa psykogrejer.

T J: Det finns helt klart någon typ av saknad i bakgrunden. Det där eviga behovet av bekräftelse.

M U: Men alla människor behöver väl bekräftelse på ett eller annat sätt?

T J: Absolut. Men det är lite farligt om man börjar leva bara på just den där bekräftelsen. Den är så kort. En och en halv timme några dagar i veckan under vissa perioder. Man kan bli jävligt ledsen. Man kan sakna den i vardagslivet.

M U: Man kan bli plågsam för sin omgivning när man vill vara stjärna hemma också…

T J: [skrattar]: Just det. »Kan jag få sjunga lite nu, älskling. Om du sätter dig där…«. Nej, men man vill nog inte sluta sitt liv med bara den bekräftelsen.

M C: Jag har fått ett sådant jävla självförtroende genom att börja sjunga. Det är något som jag mår jävligt bra av. Så nu har jag börjat tänka saker som »Fan, tänk om jag slutar röka. Kommer min röst att bli keffig då?«. Tänk om det händer någonting och min röst pajar ihop. Vad ska jag göra då? Gå tillbaka och jobba på restaurang? Nu mår jag ju så jävla bra.


Magnus Uggla. Bowie-freaket som debuterade med »Om Bobbo Viking« 1975. Numera revystjärna på Hamburger Börs med showen »Nya drygare Uggla«. Släpper snart ett nytt album som går under arbetsnamnet »Frukt och grönsaker«.

Titiyo Jah. Soulvokalissa från Bergshamra och Neneh Cherrys halvsyster. Titiyo har tagit det lugnt i fyra år men släpper snart sitt tredje album.

Magnus Carlsson. Slickad frontfigur i rockromantikerna Weeping Willows. Lika makalösa på debutalbumet »Broken Promise Land« som i sina Roy Orbison-covers.

Kristofer Åström. Sångare och gitarrist i lulerockarna Fireside. Hardcorekille som inspireras lika mycket av Red House Painters som Black Flag på tredje albumet »Uomini d’Onore«.


Sebastian Stebe

Annonser

Postat i:POP vol 2 #1, Sebastian Stebe, , , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: