Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1:2] Barry Adamson

Barry Adamson

Barry Adamson kommer från Moss Side utanför Manchester och har spelat med Magazine, Iggy Pop och Nick Cave & The Bad Seeds. Som soloartist har han skrivit hypnotisk filmmusik till bland annat »Gas, Food, Lodging« och gjort en märklig version av »These Boots Are Made For Walking«. David Lynch blev så imponerad av Barrys senaste album »Oedipus Schmoedipus« att han fick komponera konstiga ljud till »Lost Highway«. Nu jobbar Barry på ett nytt album i sin studio i västra London.

Vem lärde dig att spela kontrabas?

Jag lärde mig själv genom att jamma till jazzskivor. Förmodligen spelade jag helt fel i början, men jag fantiserade om att jag stod på en bar i New York 1961 och det kändes häftigt.

När köpte du din bas?

1976 i en musikaffär hemma i Manchester. Jag var arton år och klarade knappt av att släpa hem kontrabasen på bussen. Den är 220 centimeter hög och väldigt klumpig.

Vem är din kontrabashjälte?

Paul Chambers och Jimmy Garrison som spelade bas med John Coltrane. Garrison har ett avskalat, plockande och fritt sound medan Chambers spelar yvigare och med mer pondus. Tillsammans med Coltrane är de obegripligt bra. Man känner hur tonerna strömmar från deras hjärnor ner i händerna.

Vad kallar du ditt instrument?

Ingenting. Den går under benämningen »the upright«.

Hur pysslar du om ditt instrument?

Jag transporterar den i en stor väska men annars tycker jag om att ha den stående i ett hörn som en vacker möbel. Den är väldigt blickfångande. Jag gillar det ljusa träslaget och om vi ska vara ärliga så påminner formen om en kvinna. Folk brukar fråga om det är min blonda flickvän och jag svarar »No, it’s just the upright«.

Vad är det värsta du och ditt instrument upplevt tillsammans?

En gång glömde jag den i en replokal och på natten kom killen som ägde stället dit, full som en kaja, och gick rakt in i basen och ramlade över den så att instrumenthalsen bröts av. Lyckligtvis fanns en snickare i närheten som fixade basen med något slags superlim. Han spände fast klämmor medan limmet torkade och jag kunde inte spela på flera veckor. Det var hjärtslitande. Man kan fortfarande se ärret på basen.


Jenny Bergqvist & Fredrik Strage

Annonser

Postat i:Fredrik Strage, Jenny Bergqvist, POP vol 2 #1, , ,

One Response

  1. […] Orton / Ben & Tjinder / Simon Gilbert / Barry Adamson / Max Décharné / Kate Radley / Russel Senior / Bim Sherman / Photek / Jhelisa […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: