Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1:2] Karlheinz Stockhausen

KARLHEINZ STOCKHAUSEN samplade ljud innan Elvis Presley ens varit i närheten av en studio. Som en av seklets mest egensinniga musiker och tänkare har den tyske professorn skrivit stycken åt helikoptrar, tvingat musiker att leva utan mat för att undvika klichéer och skruvat ihop oregelbundna, egendomliga ljudkonstruktioner på hundratals skivor. Holger Czukay, Miles Davis, Ralf Hütter, Jerry Garcia och Björk Gudmundsdöttir är bara några av de som förälskat sig i honom.

John Lennon gillade honom så mycket att han klistrades in på »Sgt Pepper«-omslaget. När Karlheinz slår en signal från hembyn Kürten har han just firat sin 69:e födelsedag bland notpapper och sequencers.

Hur blev du musiker?

— Jag växte upp i en fattig familj men vi hade råd med en radio. Jag lyssnade varje dag och min far såg till att jag fick pianolektioner av mannen som spelade kyrkorgel i vår by. Snart lärde jag mig imitera det jag hörde på radion. När jag blivit lite äldre spelade jag på en restaurang varje söndagseftermiddag. Jag kunde alla de populära visorna och gästerna sjöng med. Som tonåring kom jag in på musikhögskolan i Köln. Även då extraknäckte jag som pianist, mest för att underhålla amerikanska soldater, och jag blev specialist på bebop och boogie woogie. Sista året på skolan träffade jag en trollkarl. Vi åkte på turn och jag improviserade på pianot medan han drog kaniner ur en hatt. Publiken skulle distraheras i vissa ögonblick av showen, så att de inte genomskådade hans trick, och då spelade jag dissonant musik som chockerade åskådarna. Snart upptäckte jag Bartok och Stravinskijs moderna och oregelbundna musik som fick mig att vilja komponera själv.

Varför oregelbunden musik? Tror du inte att människan är designad för att gilla regelbundna rytmer precis som hjärtats slag eller planeternas rörelser?

— Aaah… sakta i backarna. Planeterna rör sig inte så regelbundet som man kan tro. Jag läste precis en bok om det. Asteroider och kometer har inte heller särskilt regelbundna rytmer om man studerar dem noga. Och i människokroppen finns massor av rytmer som överlappar varandra. Andningen, hjärnvågorna, hjärtslagen, fötternas takt när jag promenerar och mina fingrars rörelser på pianot är olika rytmer allihop. Ensamma är de organen inte till någon nytta. Men tillsammans skapar de oregelbunden och vacker musik.

Kändes det som om du funnit framtidens melodi när du började använda elektroniska instrument?

— Oh ja, det var i Paris 1952 och jag var där som student. Jag fick chansen att låna en studio full av utrustning för att skapa syntetiska ljud. Sedan gick jag till Musée de l’Homme, stadens största folklivsmuseum, och spelade in ljud från hundratals instrument och andra. ting. Jag gick därifrån med ljud av stenar, stråkar, trä, hud och Gud vet vad. Sedan analyserade jag dem med filter. Jag insåg att de råa ljuden som jag hämtat inte lät intressanta i sig själva. Men om jag klippte ihop dem och transformerade dem till nya ljud lät det underbart. Det var ett sant mysterium. Jag glömmer det aldrig.

— Jag undersökte ljud redan som barn. Min far gav mig en liten trähammare som jag alltid hade i byxfickan. Så fort jag fick syn på ett nytt föremål tog jag fram hammaren och — tick tock — slog på det. Det var som att fylla saker med magi.

Har du lyssnat på Björk?

— Hon besökte mig i Köln förra året. Jag gillar hennes »Hyperballad«. Björk vet vad musik handlar om, även om hon inte kan genomföra alla de saker som hon önskar. Hennes röst är begränsad och hon kan inte läsa noter ordentligt. Men viktigast är att hon ser musiken som helig. Hon förstår vilket ansvar vi musiker har att visa människor sambanden mellan människokroppen, stjärnorna, atomerna och den bästa musiken.

— Björk är förstås inte den enda popmusiker jag uppskattar. Människor skickar mig ofta kassetter och jag har lyssnat på en ung man som kallar sig The Aphex Twin, den afrikanske sångaren Salif Keita och Kate Bush som har en förbluffande röst. Många popmusiker är riktigt uppfinningsrika.

Vad är problemet med pop?

— Popmusikerna vill bara tillfredsställa sin publik. Människor mellan 16 och 25 år känner ofta att livet är jobbigt och pop förstärker de känslorna. Man skapar musik som har ett suicidalt budskap, eller också försätter man ungdomarna i ett drömskt tillstånd där de glömmer det jobbiga. I stället borde popmusikerna lyfta fram de senaste astronomiska upptäckterna. De borde studera böcker med fantastiska foton av galaxerna, bilder där Saturnus och Jupiter syns tydligt som biljardbollar, och berätta för de unga att om vi inte klarar av det här livet så klarar vi av nästa. Framtiden är ljus. Pop måste förvandlas omedelbart. Musikerna har ett stort ansvar för de miljontals människor som lyssnar på dem. De måste kräva mer av sig själva och kräva att publiken lyssnar på deras musik många gånger.

Hur intresserad var du av den alternativa popmusiken på sextiotalet?

— Jag var en hippie. Jag föreläste om komposition på University of California och när mina studenter var lediga bildade de grupper som Jefferson Airplane och The Grateful Dead. Riktigt intressanta grupper. Bland mina tyska studenter fanns Can och jag var även i kontakt med artister som Tangerine Dream och Amon Düül.

Ralf Hütter och Florian Schneider från Kraftwerk trippade på syra under en av dina konserter i slutet av sextiotalet. Vad tyckte du om sådana experiment?

— Tja, varför inte? Många av mina studenter tog LSD regelbundet och berättade saker om min musik som jag aldrig kunnat höra. Deras perception blev så snabb och instinktiv att de ur ett enda ljud kunde upptäcka en hel värld. Men de kunde inte hålla på med det för länge eftersom deras kroppar inte tyckte om det.

Hur får du inspiration till dina kompositioner? Läser du många böcker och går på bio?

— Bio? Nej, nej, nej. För många år sedan gick jag och såg Michelangelo Antonionis »Den röda öknen« och den var så sorglig. Jag grät och grät. Men mitt i en kärleksscen sade det »klick« i huvudet och mina händer trevade i byxorna efter en kniv. Jag ville skära sönder filmduken. Inget av det som fick mig att gråta hände ju på riktigt. Det var bara lögner som skapats i en filmstudio. Jag har inte gått på bio sedan dess. Musik har inget med sådant att göra. Det är som att resa ut i rymden.

Du har gjort musik i 47 år. Är det fortfarande roligt?

— Mycket roligt. Det beror på att jag aldrig gör något som inte överraskar mig. Jag kan skriva musik när som helst. Jag sätter mig ned. Jag zoomar in skisserna och anteckningarna på bordet framför mig. Jag blundar och väntar. Till slut kommer musiken.


KARLHEINZ STOCKHAUSEN rekommenderar nybörjare att lyssna på hans album »Kontakte« och »Telemusik«. Båda kan beställas från Stockhausen Verlag (fax. +49 2268 1813).


Fredrik Strage

Annonser

Postat i:Fredrik Strage, POP vol 2 #1, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: