Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1:2] Björk lyssnar

PUBLIC ENEMY

How to Kill a Radio Consultant

— Chuck D! Vad heter låten? (Björk fnissar och gungar huvudet i takt med basen) Jag lyssnar inte så mycket på hip hop numera. I våras spelade jag in några låtar med RZA och en massa Wu-människor i New York. Det blev bra, riktigt skitiga grejer, men de passade inte på albumet. Förmodligen ska jag släppa en Wu-EP eller något liknande. Ibland när jag är berusad rotar jag fram mina Public Enemy-plattor och spelar dem på högsta volym. »It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back« var en av århundradets tio bästa skivor när den släpptes. Det är den fortfarande och jag kommer att tycka likadant om tio år. Public Enemy är långt däruppe med Miles Davis, Chet Baker och fucking Debussy. Chuck D har en röst man litar på. Han låter som en far och man tänker att yeesss… jag är beredd att följa honom var som helst. Den som följer Chuck är trygg.

ELLA FITZGERALD

Ding! Dong! The Witch Is Dead

— Ella, inte sant? Jag har inte hört den här skivan förut men jag älskar originalet i »Trollkarlen från Oz«. Ella sjunger lyckliga sånger trots att hon haft ett jävligt liv. Det är modigare än att vältra sig i sorg. Jag köpte en av hennes konserter på video när jag var i New York senast. Hon var ganska ung där och sjöng knäckande bra. Jag har lyssnat på henne så mycket att hon känns som en bekant men att plötsligt se henne röra på sig som en tjugoåring var… aaahh. Jag satt fastnaglad framför TV:n på hotellrummet halva natten. (Björk nynnar »ding dong«-refrängen) »Trollkarlen från Oz« var en barnfilm för mig tills jag hyrde den åt Sindri och han höll på att dö av skräck. Den elaka häxan är jävligt elak.

MADONNA

Holiday

— Hon är toppen. Ibland känns det som om jag och kvinnliga artister i min ålder vandrar längs en väg som Madonna huggit fram i djungeln. Hon har verkligen varit en pionjär inom popmusiken men får mest skit för det. Ärligt talat har jag aldrig köpt några av hennes skivor. Jag har svårt att föreställa mig hur någon tänker »Åh, nu ska jag ha en riktig toppenkväll med min Madonna-CD«. Det fina med musik är att man kan göra vad man vill med den. Man kan spela den för sina husdjur, spela den för farmor, göra aerobicsövningar till den, gråta som fan till den… men den här sortens musik känns inte så emotionellt generös. Madonna vågar aldrig ge lyssnaren det där som verkligen berör. Men det är inte heller poängen. För mig är hon framför allt en kämpe för mänskliga rättigheter. Hennes slogan må vara »ha mer kul«, vilket inte låter lika socialt korrekt som »rädda valarna«, men det är extremt viktigt för alla människor.

ATARI TEENAGE RIOT

Deutschland Has Gotta Die

Björks mobiltelefon ringer i samma ögonblick som breakbeatsen startar. Hon skriker »hello« i telefonen och trycker den mot bandspelaren. Sedan växlar hon några ord med sin hörselskadade kompis innan hon sjunker tillbaka i stolen och fortsätter lyssna.

— Nä, jag har ingen aning.

Det är Alec Empire och hans Atari Teenage Riot.

— Oj, jag har bara hört Alecs soloskivor och hans rytmer är totalt wow. Han är min stora musikaliska förälskelse just nu. Jag vet inte om hans drum’n’bass mår bra av att mixas med så hårda gitarrer. Fast okej, det är punk och som gammal Discharge-fan kan jag inte göra annat än att digga det här.

JULIE ANDREWS

Do-Re-Mi

— (Skratt) Vid julbordet berättar min mamma alltid om när jag var fyra år och sjöng låtarna ur »Sound of Music«. Jag brukade sjunga dem på bussen, tidigt på morgonen när alla människor var sura och stressade. Jag promenerade runt bland dem och gastade »Do-Re-Mi« och min favorit »Sixteen Going on Seventeen« så högt jag kunde. Jag såg många musikaler på den tiden och varje morgon hoppades jag att människorna på bussen skulle kasta sina portföljer och börja dansa som i en Las Vegas-show. Ungefär som människorna på gatan i min video till »It’s Oh So Quiet«. Men det hände aldrig. Jag förstod ingen engelska när jag lärde mig de här låtarna så jag härmade bara ljuden. Men… (lyssnar) vilken märklig rad, jag har inte tänkt på den förut. »Do — a deer, a female deer«? Är det inte lite sjukt att vara så specifik när man sjunger om rådjur i en musikal?

KATE BUSH

The Kick Inside

— Jag härmar ofta människors röster utan att vara medveten om det. Under en period i mitt liv influerades jag hårt av Kate Bush. Hon var enormt viktig för mig. De flesta känner bara till hennes speciella röst men framför allt var hon en pionjär som kvinnlig producent. Hennes arrangemang på de första skivorna är så modiga och originella. Jag fick lust att jobba mer med mixerbordet när jag lyssnade på dem. Just den här låten vaggade mig till sömns i många år. Skivan kom ut i slutet av sjuttiotalet samtidigt som jag köpte min första ghettoblaster. (Björk spottar fram ordet exakt som i »There’s More to Life Than This« och ler lyckligt) För första gången kunde jag spela precis den musik jag ville höra utan att behöva slåss om familjestereon. På kvällen kröp jag ned under täcket i min säng och lyssnade på Kate Bush. När jag låg där i mörkret kändes det som om hon sjöng bara för mig.

THE PRODIGY FEATURING KOOL KEITH

Diesel Power

— Hård musik att headbanga till. Vad är det?

Den bästa låten på Prodigys »The Fat of the Land«.

— Jag har glömt köpa den skivan. För några år sedan spelade vi löjligt mycket Prodigy i turnébussen och jag kände alltid igen deras låtar. De har ett väldigt förnuftigt sätt att göra musik. Gammalt, hederligt låtsnickrande. Folk blir förvirrade eftersom de använder en del störiga oljud men i grund och botten är det popmusik i sin mest klassiska form.

STEVIE WONDER

Ai No, Sono

— Gud, jag känner igen den här musiken. (Den inledande synthesizern ersätts av en japansk barnkör) Just det, Stevie Wonder från »The Secret Life of Plants«, som märkligt nog är den enda av hans skivor som jag äger. Jag fick den i julklapp av en släkting. Det är en typisk konstig skiva som man får av en moster som gått vilse i skivaffären. Jag älskar musiken. Keyboardslingorna är så före sin tid. Folk borde tänka mindre på Stevie Wonder som soulsångare och inse vilken syntpionjär han var en gång i tiden. »The Secret Life of Plants« skrevs som soundtrack till en film som aldrig spelades in. Stevie fick väl inga pengar från snåljåparna på Motown. Så här i efterhand gör det ingenting. Antagligen skulle musiken inte kännas lika sällsam och vacker om den fått tjäna sitt syfte.

CHET BAKER

Like Someone in Love

— (Efter första pianoackordet) Åh, nu dör jag. Jag kan varenda liten nyans i den här låten utantill. Han har en underbar röst och texten är ren poesi. Jag får en kick av varje ord. Chet Baker var fantastiskt bra på att välja låtar från olika kompositörer. Nästan som en DJ. Ofta inbillar jag mig att han bara gick efter texterna när han valde vilka låtar han skulle sjunga. Eftersom jag gjorde en cover av den här låten får jag alltid ett dussin Chet Baker-plattor när jag fyller år och jag har tröttnat lite på honom. Men några av hans tidiga inspelningar är fortfarande oslagbara. »But Not For Me« är allra bäst. När jag var riktigt mosig igår kväll försökte jag skriva ned den genialiska texten på en servett. Hur går den nu igen? (Sjunger) »With love to lead the way. I found more clouds at bay than any Russian play could guarantee.« Gud, vad jag är hes. Jag vill inte prata mer. (Tystare) »They’re writing songs of love but not for me.«


Fredrik Strage

Annonser

Postat i:Fredrik Strage, POP vol 2 #1, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: