Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1:2] Björk

Dadaism, antinostalgi, blecktrummor och bas. Eller hur jag slutade ängslas och lärde mig glömma bomben. Björken är tillbaka. Fredrik Strage intervjuade Björk. Han pratade med Howie B och Sjón om Björk. Björk lyssnade på skivor. Och Karlheinz Stockhausen ringde upp för att prata om Björk och problemet med pop.

HON ÖPPNAR SIN ANTECKNINGSBOK, en sliten sak med luddiga pälsbitar på omslaget, och sjunger ballader så att hennes tinningar skälver och hårtestar klibbar fast på kinderna. Bakom henne växer en skog av stråkar. Genom den silas ilskna strålkastare, sequencerslingor och rösten som hörts i radioapparater över hela världen men fortfarande hittar okända vägar mellan viskningar och rop.

Björk ackompanjeras av syntmaskinisten Mark Bell från LFO och en inhyrd stråkorkester. Hon framför större delen av albumet »Homogenic« och gästerna, som för några minuter sedan stojade och bälgade margerita, står bara och gapar. När hon når de högsta tonerna i kärlekshymnen »Joga« — och sedan vrider ut och in på stämbanden i turbotechnon »Pluto« — låter hon kraftfullare än någonsin. Som om någon ersatt hennes lungor med en kärnreaktor. En timme senare springer hon ut från Truman Brewery, teatern på Brick Lane i östra London, med sina kelgrisar Howie B och Golflie i hasorna. En bilstereo pumpar »I Want You Back« med Jackson 5 och på parkeringen stuffar Björk igång ett party som inte tar slut förrän tidigt nästa morgon på klubben The Blue Note.

Men det jag minns tydligast är Björks långa klänning. Rosa siden och silvertrådar som blänker i ögonen på oss närmast scenen. En spotlight lyser upp den bakifrån och plötsligt — mitt i »All Is Full of Love« som är kvällens lugnaste sång — ser jag hur Björks fötter stampar ett hysteriskt beat som varken finns i stråkarna, syntarna, sången eller någon annanstans i musiken. Bara i hennes huvud.

Hon dunkar det mot spegeln i en hotellsvit följande eftermiddag.

— Någon lärde mig ett nytt ord men jag kan fortfarande inte uttala det, »con-tem-pla-tive«, så heter det. Ibland måste man se sig själv i vitögat… gud, jag ser verkligen bakis ut…man måste granska sig själv och lära sig av misstagen. Den där raden »I thought I could organize freedom, how Scandinavian of me« i »Hunter« är typisk för skivan. Jag har inte gjort något så självkritiskt sedan jag stack från Island till London för fyra år sedan. Då bröt jag upp helt. Jag hade levt ett underbart liv med ett litet hus vid hamnen, vänner, släktingar och matlagning på kvällen. Om jag behövde pengar sålde jag grönsaker på marknaden. Jag var äckligt lat. Till slut kände jag hur klockan tickade. Jag insåg att jag bara hade femtio år kvar tills jag skulle dö. Det är lätt att vara självbelåten och säga: »Jag är frisk i alla fall.« Men vem fan bryr sig? Gör någonting! Varje gång jag blir frustrerad måste jag försätta mig själv i en omöjlig situation för att piska fram nya sidor av mig själv. Jag blir som Bruce Willis i »Die Hard« och bara…

Björk vänder sig bort från spegeln, formar händerna till en pistol och tassar fram ett par steg innan hon kastar sig ned på knä, rullar runt och låtsasskjuter.

— Blam! Blam! Wooooshh! Taket rasar in! Vad ska jag göra? Hjälp! Jag ville känna den sortens panik. Samtidigt ville jag få med det där kontemplativa på samma skiva. Fattar du? Jag ville åka 900 miljoner kilometer i timmen och inte röra mig en millimeter.

Under de två år som gått sedan Björk släppte sitt förra album »Post« har hon svällt från popstjärna till tabloidföljetong. Mångdubbelt fler människor än de som lyssnat på hennes musik har sett henne klubba ner en thailändsk reporter, gråta ut efter fjolårets brevbomb, sola topless framför en spansk paparazzi, slåss för Tibets självständighet, näcka i en tecknad tokvideo av Ren & Stimpys skapare och skutta ut ur limousiner tillsammans med berömda pojkvänner. Björk har nått den sortens kändisskap där även de fånigaste detaljer blåses upp till sensationer. I ett »Arkiv X«-avsnitt studerade Mulder en hemlig mapp om sin försvunna syster och när personnumret I1/21/65 skymtade i rutan trodde rabiata Björk-fans att deras idol låg risigt till eftersom hon är född samma dag.

En av de få Björk-nyheter som inte uppmärksammades hysteriskt under 1996 var remixalbumet »Telegram«, där bland andra The Brodsky Quartet, Graham Massey, Dillinja och LFO omplanterade sångerna från »Post« till ännu mer vildvuxna ljudrabatter. Kontrasten är stor mellan den skivan och nya »Homogenic« där Björk, som titeln antyder, flörtar med färre musikgenrer än förut. De flesta låtarna ramas in av stråkar och sparsamma, elektroniska arrangemang.

— Meningen var att alla stråkar skulle ligga i vänster högtalare och alla elektroniska beats i höger. Sången skulle vara i mitten så att man sedan kunde vrida balansratten fram och tillbaka och välja mellan orkesterversionen och klubbversionen. Jag klarade förstås inte av att hålla mig till de reglerna mer än ett par dagar. Jag hade så många andra idéer. Men jag tänker släppa en EP under hösten som fungerar precis så. Brodsky Quartet sköter stråkarna och Alec Empire det elektriska. Stråkar har varit min största besatthet under det senaste året. Jag har återupptäckt många av de klassiska kompositörerna som jag gäspade mig igenom i musikskolan, folk som Satie, Schönberg och Debussy.

* * * * *

När vi träffas innehåller »Homogenic« den zigenskt kryddade gitarrvisan »So Broken« som skiljer sig rejält från de andra låtarna. »Alarm Call« sticker också ut med en fyllig basgång som gör den lika dansant och klassiskt björkig som »Big Time Sensuality«.

Några veckor senare ångrar sig Björk. Hon lägger låtarna i en ny ordning på albumet, slänger bort »So Broken« och tonar ned rytmen i »Alarm Call« för att skjuta körerna så långt fram i ljudbilden att de blir mer paralyserande än melodiöra. Dessutom placerar hon hackigt elektriska trummor bland stråkarna i »Bachelorette« och raderar rytmen i avslutande »All Is Full of Love« tills det enda som finns kvar är egendomliga tjut och den vackra melodin. »Homogenic« blir ännu mer homogen.

Albumet spelades in i El Madroñial i södra Spanien där Björk hyrde ett hus. För första gången producerade hon rubbet själv och fick bara lite hjälp med programmeringen av Mark Bell.

— Jag har verkligen försökt göra en skiva utan så mycket bas och beats. Men jag har alltid varit en rytmisk person. Så länge jag har ett hjärta som slår boom boom kommer jag aldrig ifrån det. Alla mina mest intima samarbeten har varit med rytmiska personer. Det var så med Siggi Baldursson i Sugarcubes och likadant med Talvin Singh, Graham Massey och Howie B. De pojkarna vet att rytmer är en flickas bästa vän.

— Björk brukar prata om att det mest intima hon kan göra med en annan människa är musik, säger Howie B när vi träffas i Stockholm.

— Så jag är förstås avundsjuk på andra musiker som släpps in i hennes studio. Jag var nere i Spanien i ett par veckor och gav henne råd utan att direkt jobba med låtarna. En av sakerna som jag försökte visa henne var att man kan förverkliga sina idéer genom att sträva så långt bort från den ursprungliga idén som möjligt. Jag hoppas att det hjälpte henne att göra en modig skiva.

Standardbeatsen på Howie B:s »Turn the Dark Off« är dock inte den dansmusik som hon uppslukats av mest under de senaste månaderna.

— Drum’n’bass, säger Björk och talar allt snabbare.

— Fast det betyder inte att jag gör låtar med långsam bas och breakbeats i 160 BPM. Jag har bara hängt på klubbar och smittats av entusiasmen som genomsyrar hela den scenen. Älskar du inte också när någon tar tag i dina axlar, skakar dig och säger att allt inte har uppfunnits, att det fortfarande finns saker att göra? 99 procent av tiden träffar jag bara de där hjärntvättarna som säger att allt har gjorts förut. Men så hör jag en musiker som Alec Empire vars drum’n’bass nästan sprängs av upptäckarglädje. »Ja, ja, jag visste det«, skriker jag och så känns allt bra igen.

Singeln »Joga« är döpt efter Björks närmsta väninna. Den handlar om översvämmande kärlek söm gör världens alla olyckor och sammanträffanden begripliga. Björk säger att det är den bästa kärlekssång hon skrivit. Flera av de andra låtarna handlar också om förälskelser. Men på ett rakare och mindre adjektivspäckat sätt än förut.

— Kärlekssångerna blev inte så extatiska den här gången. När jag skrev dem kände jag mig som ett gummiband som dragits ut hela vägen och — snap — gått av på mitten i samma ögonblick som den där brevbomben upptäcktes. Det var fruktansvärt. Killen som skickade den tog livet av sig. Min son var i fara. Jag var tvungen att hålla andan och skriva sånger som pooooofff… (Björk sjunker ned i sin fåtölj) lugnade mig och sade att allt var fullt av kärlek trots att jag just hotats till livet.

På sitt förra album sjöng Björk om natur kontra civilisation. »The Modern Things« beskrev hur datorer, bilar och andra maskiner i själva verket var lika uråldriga som växter och djur och bara väntat i en grotta på rätt ögonblick att erövra världen. När Björk kommenterade hitsingeln »Isobel« fantiserade hon om att stenar på marken var babyskyskrapor som långsamt växte mot molnen.

Det är den inställningen jag gillar bäst hos henne. Hon skriver lika gärna låtar om dieselmotorer som orkidéer. I hennes huvud är en trafikstockning mer sensuell och exotisk än Amazonas.

Björks skivkonsumtion präglas av samma besatthet vid det moderna. Hon citerar ofta kompositören Karlheinz Stockhausen som en gång sade att man bör lyssna på ny musik 364 dagar om året och ägna bara en dag åt klassikerna. Få popstjärnor som sålt fem miljoner skivor tycker att nostalgi — kicken som de flesta människor söker i musik är fullkomligt värdelös.

— Jag säger inte att man aldrig någonsin ska tänka på det förflutna. Men måste man göra det så ofta? Jag tycker om att besöka mina morföräldrar och titta på bilder av mig själv som barn, det ger mig en känsla av samhörighet, men jag låter inte den känslan ta över mitt liv som så många gör. England är nostalgins hemland. Alla är så rädda för nya saker, om det så gäller jungle eller genteknik. Man pratar antingen om att tekniken »dödar det mänskliga« eller att människan »leker Gud« och allt är samma struntprat. Därför är det så skönt att höra Stockhausen avfärda allt vurmande för det gamla. Ärligt talat läser jag artiklar och böcker om honom mer än jag lyssnar på hans musik. Han har något som resten av världen saknar. Aptit för nästa århundrade.

Jeff Mills, eskimåer, mumintrollen, David Attenbourough, Billie Holiday, Peter Pan och »Den andalusiska hunden« är några av de saker som använts för att beskriva Björk Gudmundsdöttir och hennes musik. Själv tror jag att Volker Schlöndorffs film »Blecktrumman«, som Björk såg när den hade premiär för snart tjugo år sedan, innehåller några viktiga pusselbitar om man vill förstå henne. Filmen är baserad på Günter Grass roman med samma namn och berättar historien om Oskar, en pojke i tjugotalets Tyskland, som protesterar mot vuxenvärlden genom att sluta växa. Han förblir tre år gammal. För att stänga ut nazism och ondska slår han på blecktrumman som han fått i födelsedagspresent. Om han blir rädd skriker han så att ölglas och kristallkronor går i småbitar.

»Blecktrumman« är en otäck film. Så sent som i somras förbjöds den i Oklahoma av en domare som kallade den pornografisk. Men den visar framför allt hur man klarar sig i en hemsk värld genom att slå sönder all logik. En tilltalande tanke för en ung och vilsen person. På affischen till dokumentärfilmen »Rokk i Reykjavik« från 1982 syns en vitsminkad Björk i spetsklänning. Hon gör en stel pantominpose. Vid hennes fötter står en leksakstrumma.

»Fuck logic« var den slogan som Björk anammade i tonåren snarare än punkens »fuck you«. Hennes första pojkvän Thor Elden, senare gitarrist i Sugarcubes, var god vän med Reykjaviks surrealistiske guru Sjón som ledde Medusa-gruppen, ett gäng vilda poeter och konstnärer som Björk inte var sen att ansluta sig till. Sjón, som nyligen gav ut sin roman »Dina ögon såg mig« på svenska, minns hur det gick till när Medusa skulle föreläsa om surrealism på Björks skola.

— Tja, det var ingen vidare föreläsning. Först spelade vi vansinnigt hög, abstrakt musik. Sedan gasade vi in i aulan i en bil. Jag var klädd i en frack och hade en brödlimpa på huvudet och torkad fisk som hängde ut genom gylfen. En annan kille hade en mössa gjord av kotletter. Eleverna skrek och kastade saker. Björk var den enda som gillade oss.

Sjón gav Björk hennes första exemplar av Georges Batailles »Ögats historia«. En kort roman späckad av extrema, sexuella fantasier som skjuter sönder knäskålarna på varje tillstymmelse till moral och logik.

— Samtidigt var jag annorlunda än tokarna i Medusa-gruppen, påpekar Björk. I skolan tyckte jag alltid bäst om killarna med tjocka glasögon som samlade fjärilar. Matematik var mitt favoritämne.

Medan folk som Goldie, Howie B och Alec Empire ger Björk en hjälpande hand på mixerbordet fungerar Sjón som hennes lyriska sparringpartner. De skrev »Isobel« tillsammans och på nya skivan har den isländske poeten kopplat in sin sprakande fantasi i »Bachelorette« och »Joga«, samt »Scary« som förmodligen hamnar på en kommande B-sida.

— »Bachelorette« är en fortsättning på »Isobel«, berättar Sjón. Den handlar om hur Isobel upptäcker kärleken efter att ha levt ensam i många år. Hon blir en enda stor fontän av kärlek. Sedan får hon hjärtat krossat några gånger, men hon är fortfarande Isobel, hon kräver fortfarande lika mycket av världen, så hon gör allt för att lösa kärlekens mysterier.

För att hennes sång skulle bli så oförutsägbar som möjligt struntade Björk länge i att träna sin röst. Vändpunkten kom under USA-turnén för två år sedan då hon plötsligt inte fick fram ett pip och med tårar i ögonen avbröt en konsert.

— Det var den värsta chock jag varit med om. Jag kunde inte ens föreställa mig hur det kändes att tappa rösten. Sedan dess sjunger jag upp mig innan varje spelning även om jag bara trallar lite i en halv minut. Jag gillar fortfarande inte det klassiska röstidealet, sådan där perfekt Wagner-sång (Björk reser sig upp, slår en knytnäve mot bröstet och släpper ut ett operatjut). Jag ser sång som en hyllning till den mänskliga rösten och då är det värdelöst att bara godkänna ett röstläge. Jag älskar min mammas röst, mitt barn som gråter eller någon på gatan som sluddrar något. Bara det är ärligt.

Hur gör man ärlig musik?

— Jag försöker spela in låtarna samma dag som jag skriver dem. Man kan inte jobba på ett ärligare sätt. Det är förstås svårt att klara av det. Dessutom skriver jag mina texter på isländska och översätter dem bara en halvtimme innan jag spelar in låtarna. På så vis hör jag orden för första gången när jag sjunger dem. De är lika nya för mig som för personen som köper skivan. Sådana saker gör jag för att musiken ska kännas rotad i ett visst ögonblick. Musik får aldrig skapas i ett vacuum eller skyddas från sin omgivning. Då blir den bara steril.

En gång sade du att kärlek var en medioker imitation av musik. Tycker du likadant efter att ha skrivit alla de här kärlekssångerna på »Homogenic«?

— Jag talade egentligen om sex när jag sade det där. Men visst… jag har ofta känt att musiken betyder mer än kärlek och andra mänskliga relationer. I alla fall för mig eftersom musiken aldrig sviker mig. Jag menar inte att människor är grymma men de ger mig sällan den där känslan av total förståelse som jag får om jag sitter i en taxi och hör en låt i precis rätt ögonblick. Inget går upp mot det. Men jag antar att jag är orättvis mot mina vänner.

Björk suger på ett björnbär, stirrar ut genom fönstret och följer en ballong som stiger upp mellan trädtopparna i Hyde Park. En kort rad ur en av hennes sånger bubblar upp i huvudet. Enligt en gammal tidningsartikel ska hon ha skrivit den i femårsåldern då hon förde en sorts musikalisk dagbok. Jag tänker först läsa upp den för Björk, men ångrar mig eftersom människor som memorerar sådana rader förmodligen är samma slags människor som skickar bomber till henne.

»Jag snubblade och det kom blod. Jag ska aldrig mer gå till affären.«

* * * * *

Det kanske är ett fjantigt citat. Men just den sortens iakttagelser från vardagen, ögonblick som blir så egendomliga när de fryses och zoomas in, är viktiga byggstenar när Björk gör musik. Hennes antinostalgi och besatthet vid nuet förutsätter att man kan närma sig en vanlig dag med samma entusiasm som om man upptäckte en ny planet i teleskop. Den förmågan tränade Björk upp i Medusa-gruppen och hon använder den lika flitigt som sina stämband. Det är en av många vägar till att skapa nyckfull musik. Hon vill att hennes skivor ska låta annorlunda varje gång man lyssnar på dem och försöker hitta rytmer och melodier som på en och samma gång är instabila som sandslott och hårda som cement. Bästa basgången hon hört är fortfarande en jordbävning i Los Angeles. Och hon kommer att fortsätta göra skivor till hon orkestrerat sin egen ultimata naturkatastrof.

— När jag träffade Stockhausen i fjol berättade han om ett hus som han en gång byggde ute i skogen. Alla väggar i huset var täckta av speglar och alla vinklar oregelbundna så att träden utanför reflekterades i speglarna på lustiga sätt. Det var fasligt knepigt att orientera sig. Stockhausen sade att han aldrig lärde sig hitta i huset trots att han bodde där i tio år. Musik ska fungera precis så. Man öppnar öronen och går vilse.


BJÖRK är geisha på omslaget till nya albumet »Homogenic«. Singeln »Joga« remixas av Alec Empire och Howie B. Hennes inspelningar med The RZA ges förhoppningsvis ut på en EP till jul.


Fredrik Strage

Annonser

Postat i:Fredrik Strage, POP vol 2 #1, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: