Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1:2] Embrace

— NÄR VI VAR på väg hit körde en bil upp bredvid vår buss och några snubbar lutade sig ut genom fönstret och vrålade texten till »The Last Gas«. Jag vet inte riktigt hur man ska relatera till sånt, säger 26-årige Danny McNamara, sångare i Embrace.

Han sitter tillsammans med de tre andra medlemmarna i sitt band — lillebror Richard, Steven Firth och Mike Heaton — på utspridda pinnstolar i en liten husvagn i Reading och äter choklad. Det är snudd på omöjligt att höra vad de säger, alla äter choklad och småfnissar hela tiden, och högst tjugo meter från vagnen spelar Audioweb sin meningslösa version av The Clashs »Bankrobber«.

Ni har hört historien förut. Två bröder, den ene på sång, den andre på gitarr, startar ett band ur spillrorna av ett annat i någon liten håla i norra England. De låter hur illa som helst. De ger sig ut för att spela. Det låter fortfarande lika illa. En bidragande orsak är att de bestämt sig för att spela thrash metal.

Storebror Danny övertalar lillebror Richard att det är dags att ta det här med musik på allvar. Så de stänger in sig i replokalen tills de övertygat varandra om att de är världens bästa rockband. Sedan ger de sig ut och spelar igen. Nu är de kaxiga, självsäkra och ägnar intervju efter intervju åt att dissa andra band från norra England med brödrapar i.

— Det tog oss nästan åtta år att få skivkontrakt. Men sedan det hände, för elva månader sedan, har allt gått ganska snabbt, berättar Richard.

— När vi startade Embrace hade vi ett stort problem. Vi skrev inga melodier. Det mesta lät som en dålig version av Echo & The Bunnymen, säger Danny mellan chokladtuggorna.

Numera är Elvis Costello en av bandets mest hängivna beundrare.

— Den mannen skriver fullkomligt fantastiska texter. Han kom upp till vårt skivbolag i somras och öste beröm över oss. Och vad kan man säga om det? Han skrev ju »I Want You«.

Costello har också hört historien om bröderna från norr som startar »världens bästa rockband« förut, men inte ens han hade hört sånger som »Fireworks«, »Dry Kids« eller »Butter Wouldn’t Melt« tidigare.

Alla är de ballader, storslagna tragiska ballader. Men ingen av dem ligger först på deras EP-skivor. Man får ta sig tid för att hitta storheten i Embrace på skiva. Eller så får man se till att se dem på scen. Den som bara hör deras A-sidor kommer inte att begripa varför några av oss förväntar oss stora saker av Embrace.

— Sly & The Family Stone, Tim Buckley och Leonard Cohen. Därifrån kommer inspirationen just nu. Och anledningen till det är nog att låtar som Slys »Stand!« eller »Everybody Is a Star« är så starka att man liksom inte kan tävla med dem.

Lyssnar du bara på gammal musik?

— Nej. Men det finns inga nyare band som jag verkligen älskar. Sedan Stone Roses och Nirvana har allt bara varit okej.

Danny berättar att de skrivit uppemot ett hundratal låtar de senaste tre åren. Men också att ingen annan kommer att få höra mer än högst fyrtio av dem. De tolv låtar de hittills släppt på fyra singlar — en för journalisten Simon Williams inflytelserika etikett Fierce Panda och tre för Hut — skulle i sig utgöra ett alldeles utmärkt debutalbum.

Men eftersom deras första singel, »All You Good Good People« bara släpptes i tusen exemplar har de spelat in en ny version av den till sin tredje EP för Hut. Och de har just slutfört inspelningen av sitt första album som förhoppningsvis kommer ut i januari.

— »All You Good Good People« är det första vi har gjort som verkligen låter som jag hoppades att vi en dag skulle göra. Jag vill att musik ska kännas som en varm och trygg filt. Det är en sådan känsla jag vill att mina sånger ska förmedla.

Danny vill inte prata så mycket om sina texter. Inte ens om man hävdar att »Fireworks« är ren poesi.

— Poesi? Jag vet inte. Mina texter är varken något slags terapi eller sidor ur min dagbok. De är bara ord, meningar, som sammanfattar vad jag känner. Jag vet vad jag vill säga men oftast har jag ingen aning om hur jag ska uttrycka det. Det kan gå dagar, veckor, innan pusselbitarna faller på plats. Jag kan titta på »Grannar« varenda dag, beställa hem kinamat och inte göra ett skit. Men plötsligt bara vet jag precis vad jag borde ha sagt och då är texten klar.

— Fast det kan vara ganska skrämmande att bara kunna säga i en poptext vad man borde sagt till någon som verkligen betyder något i det verkliga livet. Men det är så det är.

Några timmar senare spelar Embrace i ett fullsmockat tält. Jag trodde att »Fireworks« var årets vackraste ballad och Embrace största ögonblick. De spelar den som näst sista låt, alla som har en tändare i fickan plockar upp den och varenda en av oss vet precis vad Danny McNamara menar med raden »you fell in love/I fell in line«.

De avslutar med ännu en ballad, »My Weakness Is None of Your Business«. Jag har aldrig hört den förut, knappt någon annan i publiken heller. Och den är förstås ännu bättre.


Andres Lokko

Annonser

Postat i:Andres Lokko, POP vol 2 #1, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: