Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1:2] Ronnie Lane

I SKIVAFFÄRER I LONDON, Köpenhamn, New York, Manchester och Tokyo öppnade medelålders människor dörrar och nåddes av beskedet om Lanes död. Förmodligen var det ingen som blev särskilt förvånad. Men alla fick nog något sorgset och svävande i blicken.

Den kortväxte East End-sonen var en av engelsk pop och rocks viktigaste sidofigurer. Utan att själv dra åt sig särskilt mycket av strålkastarljuset utgjorde han ryggraden i både Small Faces och Faces. Han sjöng tufsigt och bräckligt, skrev låtar, spelade bas och behöll lugnet när Steve Marriott och senare Rod Stewart tappade fotfästet i popkarriärernas berg-och-dalbana.

Trött på att befinna sig i skuggan av sjungande divor bildade Lane 1973 sitt eget band Slim Chance. På sin gård i Wales spelade han bland får, kycklingar och hästgödsel in anspråkslösa album fyllda med en oefterhärmlig engelsk folkrock.

På skivomslagen — från Small Faces plattor i mitten av sextiotalet fram till Lanes sista soloalbum 1980 — smilar Lane lite snett med sin typiskt brittiska popgarnityr. Alltid med glimten i ögat och en prickig scarf runt halsen.

Det finns knappt något fotografi av Lane utan den där prickiga: på TV från Small Faces psykedeliska period poserar han i en silverglänsande sidenscarf med stora svarta prickar, på omslaget till »Rough Mix« från ‘977 i en klassiskt småprickig, och på sista skivan »See Me« i en gul där prickarna bytts ut mot små kompasser.

Men mitt första minne av honom är varken silverglänsande eller prickigt. Mitt första minne av Ronnie Lane är brunt. Brunt som 1975. Brunt som omslaget till LP:n »Ronnie Lane’s Slim Chance« — en av mina kanske tio-tjugo första egna skivor. Det vill säga, en av de där plattorna som än i dag ligger till grund för vad jag tycker är bra eller dåligt.

I samband med »Ronnie Lane’s Slim Chance« syntes Lane i svensk TV. Jag minns inte mycket mer än att Lanes band hade sällskap på scenen av en flåsig can-can-dansös; men programmet gjorde stor succé i familjen Holmgrens TV-soffa. Min pappa nickade godkännande åt att Lane valde att spela en låt av Fats Waller. Och min mamma förälskade sig i den tondöve hattprydde violinisten Charlie Hart — han gjorde ett så stort intryck på min mor att hon än i dag minns Ronnie Lane som artisten som uppträdde på TV tillsammans med »han i hatten«.

Lane lärde sig skriva låtar redan i Small Faces. Men det var först i Faces som han hittade sin egen röst. Från gruppens fyra studioalbum går det att plocka ett fint knippe låtar i Lanes typiskt melankoliska folkrockstil. En del framförda av Stewart, andra av Ronnie själv.

Paradnumret är »Debris« från albumet »A Nod Is As Good As a Wink« (1971), en hyllning till Lanes pappa och barndomens lekplatser i det sönderbombade efterkrigslondon.

Inledningen på låten är ren och skär popmagi. När nålen når vinylen låter det som om någon plötsligt öppnat dörren in till Olympic-studions inspelningsrum. Ett ackord klingar, redan anslaget. Det fumlas på gitarr- och bassträngar. Lane räknar in: two—three—four, och så ett andetag.

I left you on the debris
At the Sunday morning market
You were sorting through the odds and ends
You was looking for a bargain

Solokarriären fick en flygande start med första singeln »How Come«. Men bara lite senare under sommaren 1973 började motgångarna som kom att förfölja Lane livet ut.

Den majestätiska andrasingeln »The Poacher« floppade. Bandets ambitiösa cirkusturné The Passing Show — komplett med jonglörer, eldslukare och vad Lane senare kallade för »världens minst roliga clowner« — slutade i ekonomiskt fiasko. Och under inspelningen av det utmärkta Pete Townshend-samarbetet »Rough Mix« (1977) konstaterades det att Ronnie led av MS.

Förkrossad drog sig Lane tillbaka från musiken för att på heltid ägna sig åt fåren och kycklingarna.

Få av djuren överlevde dock 1979 års kalla vinter och Lane tvingades sälja stora delar av sina ägor. 1985 uppdagades det att hjälporganisationen ARMS (Action For Research Into Multiple Sclerosis) — där Ronnie var aktiv — hade oegentligheter i bokföringen. Lane anklagades för förskingring, men friades.

Efter att ha tillbringat tio år i Texas flyttade Ronnie 1994 tillsammans med sin tredje fru Sue till Colorado. Den 4:e juni i år flyttade han igen. Denna gång för gott. Han bor nu någonstans högt upp i de prickiga scarfarnas himmel.


Pontus Holmgren

Annonser

Postat i:Pontus Holmgren, POP vol 2 #1, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: