Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1:2] 23 minuter i Manchester

NÄR NEW ORDER 1982 hade bestämt sig för att öppna en alldeles egen klubb i Manchester specialskrev de en tjugotre minuter lång dansrökare till premiärfesten. »Video 5-8-6« var den låt som pulserade i högtalarna när de allra första gästerna klev över tröskeln till The Hacienda, klubben som blev legendarisk under åttiotalet och som inte slutgiltigt bommades igen förrän tidigare i år.

Med sina monotont dunkande trummaskiner och ständigt upprepade bas- och syntslingor är »Video 5-8-6« en tidig skiss av »Blue Monday«, som året därpå intog den eviga rekordpositionen som världens mest sålda tolva. »Video 5-8-6« är också en av de mest okända pusselbitarna i den elektroniska dansmusikens historia. New Order var förstås inte först. I Detroit hade Juan Atkins och vietnamveteranen Rick Davies året innan spelat in »Alleys of Your Mind« under täckmanteln Cybotron.

I England hade experimentella grupper som Throbbing Gristle och Cabaret Voltaire — liksom listklättrande syntpoppare som Soft Cell och Depeche Mode — gjort musik som pekade framåt mot en elektronisk dansgenre. I Belgien fanns Front 242 som precis hade börjat sprida sin dystra, macho-muskulösa version av Kraftwerks robotpop.

Ändå måste det ha varit en ovanlig upplevelse att steppa in på The Hacienda till tonerna av »Video 5-8-6« den där kvällen.

På vilken annan klubb kunde man 1982 höra hypnotiskt pumpande maskinmusik — helt befriad från sång — som bara fortsatte och fortsatte, minut efter minut, löjligt mycket längre än den borde?

Det engelska skivbolaget Touch — hem åt bland andra The Hafler Trio och den japanske hyperminimalisten Ryoji Ikeda — gav ut delar av »Video 5-8-6« redan 1982 på sin allra första utgåva, samlingen »Feature Mist«. Ett annat utdrag dök upp tidigare i år på »Touch Sampler«. Men nu går det för första gången att höra den i sin helhet, på en alldeles egen singel. Det handlar knappast om något bortglömt mästerverk, men både New Order-fans och technoarkeologer kan anse sig ha tjugotre missade minuter att ta igen.


Sebastian Stebe

Annonser

Postat i:POP vol 2 #1, Sebastian Stebe, ,

One Response

  1. […] bak i sin egen historia och är nu tillbaka till vad Sebastian Stebe en gång beskrev som en "dyster macho-muskulös version av Kraftwerks robotpop" – en rätt så klockren beskrivning av Front 242. De har inte gett ut något nytt material sedan […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: