Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1:2] Vi skapade ett monster

I sin bok »Please Kill Me: The Uncensored Oral History of Punk« berättar journalisten Legs McNeill hur det gick till när han och en kompis startade tidningen Punk i slutet av sommaren 1975.
John said, »But if we have a magazine people will think we’re cool and stuff and want to hang out with us.« I didn’t get it. Then he said, »If we had a magazine, we could drink for free. People will give us free drinks.« That got me. I said, »Okay, then let’s do it.«

DE SKREV OM allt de gillade. Ostburgare, New York Dolls, zombiefilmer, flipperspel och Lou Reeds »Metal Machine Music«. De intervjuade Patti Smith, Richard Hell, Debbie Harry, The Dictators och The Dead Boys. Tre år senare gjorde Sex Pistols sin hysteriskt mediebevakade USA-turné och Legs märkte att tidningen Punk plötsligt var meningslös. Allt det coola som de försökt göra hade slutat som en korkad och inskränkt massrörelse i grön mohawkfrisyr.

De hade skapat ett monster.

Vi ville ha mer än gratisdrinkar när vi startade POP för snart fem år sedan. Ganska mycket mer, faktiskt. Men när vi kikar på vad vi ställt till med önskar vi ibland att ambitionsnivån varit lägre. Vi ville ta rockmusiken på allvar. För fem år sedan gjorde ingen det i Sverige.

Vi ville berätta om skivorna och artisterna som berörde, bedårade och förförde oss allra mest. Vi ville skriva om den popmusik som betyder allt.

»Rockhistorien är inte konstant utan måste ständigt skrivas om«, hette det i första numret.

Oj, vad vi skrev. Vi gasade framåt och bakåt i rockhistorien ungefär som Michael J. Fox skulle ha gjort i »Tillbaka till framtiden« om han inte varit Van Halen-fan. Läsarna hängde med i baksätet hela vägen från logdanser i tjugotalets Lousiana till junglejoints i London. Vi träffade Fugees i Harlem, John Lee Hooker i Los Angeles, Nick Cave i Sao Paolo, Beck i Lyon, P J Harvey i Dorset, A Tribe Called Quest i East Village, Prince i Minneapolis och Sobsister i Malmö.

Men någonstans gick det fel. I stället för nyfikenhet väckte vi hos läsarna en nagelbitande ängslan över att kanske inte ha förstått.

»You gotta know Blue Note to dig Def Jam«, stod det i vår allra första ledare. Andra gånger skrev POP att den som inte hörde ekot av Marvin Gaye och The Delfonics i R. Kellys musik inte begrep någonting.

Men varför måste man förstå det ena för att digga det andra? Vem bryr sig om man gillar Art Blakey så länge man känner basen hos Methodman? Även om RZA samplar massor av Blue Note-skivor så är det precis lika giltigt att gilla Methodman för att han spelar in duetter med Mary J Blige. Eller att bara gilla honom för att han låter som Methodman.

Minns ni vad Andrew Weatherall sade i POP #8?

»De artister som glöms bort snabbast är de med minst kunskaper om musikhistorien.«

Då lät det rimligt. Och en man som producerat ett av rockhistoriens tio bästa album och gått runt med en kaninmask borde ju veta.

Men det var inskränkt. Vi ville aldrig ställa krav på hur mycket en artist ska kunna om sina föregångare. Vi ville aldrig att en popstjärna skulle bli summan av sina influenser.

Nu går det knappt att läsa musiksidorna i någon svensk tidning utan att känna den bittra eftersmaken av hastigt inpluggad musikhistoria. Att en musikjournalist skulle recensera Maxwell utan att nämna SOS Band eller Stereolab utan att referera till Aamon Düül II är otänkbart. Även om han eller hon knappt hört föregångarna.

Till slut känns det som om alla ljuger. Som om ingen någonsin lyssnat på annat än »Woodpeckers From Space«. Och det är vårt fel.

Om alla de skribenter som nämner dub, drum’n’bass och krautrock verkligen hade köpt skivorna skulle King Tubby, Plaid och Can ligga på försäljningslistorna. Men nu driver de artisterna bara omkring i det rockjournalistiska medvetandet utan att vara mer än intellektuella kuttersmycken.

Vi ville inspirera. Inte diktera innehållet i varenda skivhylla och skivrecension.

Att musikhistorien ständigt måste skrivas om är precis lika sant nu som för fem år sedan. Men vår förhoppning att andra än vi själva skulle lockas skriva om (inte skriva av) rockhistorien har försvunnit någonstans i en arm av brådmogna ungar som flåsar nostalgiskt om northern soul-singlar och hip hop-jams i Bronx 1981. Vi skapade ett monster.

Som du redan märkt har vi valt att kalla den här tidningen POP #1. Den heter inte så bara för att det är roligare att göra POP #1 än POP #26. Vi ville klara upp en del missförstånd. Börja om på ny kula.

Även om det går åt skogen och vi fortsätter att skriva om samma gamla skivor på samma gamla sätt så är det värt ett försök. Vi kommer inte att sluta jaga runt i musikhistorien. Däremot ska vi försöka låta bli att sluta cirklar som inte behöver slutas.

Vi behöver förstås din hjälp. Läs och inspireras men lyssna på vad du vill. Låt din egen hjärna vara din kompass i skivaffären.

Skit i oss ibland. Det mår både du och vi bra av.

* * * * *

För övrigt är det här numret av POP helt okej. Vi har träffat en massa popstjärnor och deras instrument. Vi har ringt upp Edith Frost som gör de vackraste visorna i Chicago just nu. Vi har samlat fyra duktiga svenska sångare runt en mikrofon för att prata sång. Vi har samtalat med både Björk och Karlheinz Stockhausen (nej, du behöver inte gilla »Kontakte« för att förstå »Homogenic«). Vi har äntligen skrivit några rader om The Beta Band. Och vi har förstås lyssnat på skivor tills vi fått skavsår i öronen.

Det var allt vi ville säga. Fortsätt läsa, höj volymen och tappa inte huvudet.

POP-redaktionen, oktober 1997

Annonser

Postat i:POP vol 2 #1

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: