Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #8] Jag är bäst när jag mår dåligt

Yvonne från Eskilstuna, engelska Tindersticks och amerikanska Red House Painters, alla spelar de ledsen musik. Och de lutar sig tungt mot en lång, svart tradition. På sitt nya album »The Last Day on Earth« sjunger John Cale: »Broken hearts is good for business these days«. Cale kunde ha sagt samma sak 1864 eller 1964. Brustna hjärtan, uppgivenhet, pessimism och melankoli har alltid varit bra för affärerna. Inte minst inom populärmusiken. POP famlar i mörkret och lyssnar till ekon av glömda röster.

FÖREBILDERNA Nico (född Christa Päffgen) blev som chanteuse i Velvet Underground svartsynthetens gudinna och är för evigt en ikon för världens fatalister. Jim Morrison i Doors var, trots titlar som »The End«, en glad, dionysisk kille som tyvärr strax gick vilse bland heroin, meskalin. ödlor, och indianmytologi. Återfinns i dag på kyrkogården Père La Chalse — de ledsna popromantikernas kanske viktigaste vallfartsort. I slutet av 1960-talet förstod en hel rockvärld melankolins läkande verkan. Singer-songwriters nötte akustiska gitarrer och barstolar över hela västvärlden. Men några av förgrundsgestalterna hade inte särskilt stor nytta av den insikten. Nick Drake stoppade i sig alldeles för mycket antidepressiv medicin i sitt föräldrahem i Tanworth-in-Arden.

BERLIN-SAN FRANSISCO Berlin var länge (jämte Prag), pessimismens huvudstad. Det var här Munch målade »Skriket«, Bowie skapade »Low« och »Heroes«, Blixa Bargeld köpte en borrmaskin, Fassbinder gjorde filmer som »Angst vor der Angst« och Anton Corbijn gjorde popvideor. Efter murens fall har saker förändrats. San Francisco presenterar melankoliska superbegåvningar som Red House Painters och American Music Club är just nu ohotad efterträdare.

ÅTTIOTALET Efter Joy Division blev rockmelankolin en hel rörelse. Innehållet har skiftat från sprethårig nihilism; Cure, Siouxsie And The Banshees, Bauhaus — och svårartad doom metal till litterär sorgsenhet med The Smiths: I wear black on the outside / Because black is how I feel on the inside. (»Unloveable«). Morrissey är fortfarande lika missförstådd och hans bästa vänner är romangestalter.

Den amerikanska depprocken dog inte heller med Kurt Cobains självmord. Låten »I Hate Myself and I want to Die«, som lyftes från »In Utero«, finns med på samlingsskivan »The Beavis and Butthead-experience«.

JOY DIVISION Ian Curtis i Joy Division satt mellan spelningarna på puben i Macclesfield och skrålade Manchester Uniteds läktarsånger. Men en kombination av myter, epilepsi, äktenskapsproblem och konstnärlig stress gjorde att han slutade med sånt. Den 18 maj 1980 tittade han på Werner Herzogs »Stroszek«, lade Iggy Pops »The Idiot« på skivtallriken, varefter han gick upp på vinden och hängde sig. I juli samma år släpptes »Love Will Tear Us Apart« postumt och blev en »The End« för åttiotalet.

STAMFÄDER OCH SÖNER Stamfader för rockmusikens svarta brödraskap är Leonard Cohen. På femtiotalet skrev han novellsamlingar som »Let us compare mythologies«. På sextiotalet började han sjunga samma saker, som ur botten på en askkopp. Reste gärna till den grekiska ö-världen för att få perspektiv på sin judiska uppväxt.

Scott Walker hade som medlem i Walker Brothers en världshit med »The Sun Aint Gonna Shine Anymore«. Titeln är en bra rubrik för hans påföljande solokarriär, där Walker i Jacques Brels fotspår betraktade världen genom djupsvarta solglasögon.

Trubaduren Tim Buckley, sa det mesta med titeln »Happy/Sad«. Kanske håller Jeff Buckley nu på att ta över sin faders tunga mantel. Buckley d.y. släppte nyligen sitt debutalbum.

DET SVENSKA SVÅRMODET Sverige kommer för alltid att vara mer känt för Ingmar Bergman och sin självmordsstatistik än för ABBA och Ace Of Base.

1948 skrev Stig Dagerman från Älvkarleby »Bränt barn«. 1979 snodde en Sundsvallsgrupp uttrycket och blev den illustra popensemblen Brända Barn. Något mindre eldfängd var Uppsalagruppen Svart. I dag gör gruppens centralfigur Jan Svenungsson konst av svartvita fotografier på skorstenar. Stina Nordenstam förvaltar det nordiska arvet väl. En engelsk tidning konstaterar att Morrissey skulle vinna en skämttävling mot Stina.

FRAMTIDSHOPP? »Den ljusnande framtid är vår«, som någon optimistisk själ i vit keps en gång uttryckte det. Det kanske stämde under några timmar i maj 1863. Men det kommer alltid en tysk höst. Fråga engelska Tindersticks, amerikanska Mazzy Star eller svenska Yvonne, de vet. Eller Trent Reznor i amerikanska Nine Inch Nails. På sitt nya album »The Downward Spiral« konstaterar han: »I want to fuck everyone in the world. I want to do something that matters«. Låten heter »I Do Not Want This« och spelades in i huset där Charles Mansons anhängare mördade Sharon Tate.


Lars Nylin & Stefania Malmsten

Annonser

Filed under: Lars Nylin, POP #08, Stefania Malmsten, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: