Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #21] Hej!

Kära POP!

Det kan aldrig vara viktigt, alltså verkligt viktigt, att få svaret på frågan »varför Per Gessle säljer fler skivor än Spragga Benz?« [Bo Madestrand om POP, Expressen kultur 2/10].

Det har absolut ingen betydelse när du söker den melodi, det break, den loop, det beat eller vad det nu är; som du vet kan vara det viktigaste som händer den här veckan eller det här året och som kan ta dig till ställen du inte riktigt vet var de ligger, men som du vill återvända till om och om igen.

Jag läser POP för att jag är beroende av popmusik och den tripp jag får av den. För att musik kan dämpa ensamhet och döva smärta, för att rock’n’roll gör det sanslöst roliga ännu mer sanslöst roligt. Därför, och bara därför, är allt refererande och allt hänvisande i POP viktigt. Jag vill ha mer. Jag vill känna så där en gång till, och då vill jag också veta var jag kan hitta det. Det var ju därför komplementangivelserna i #10 var så bra. Inte för att de skulle pluggas in tills man har »råkoll« utan för att de pekade på mer. Mer av det man aldrig kan få nog av. Det är därför »näst intill vetenskaplig research« är bra, för att det visar var det finns mer. Inte varför det finns. Skit i varför.

Men det är klart, för folk som inte gillar musik , som inte riktigt fattar hur stort det kan vara med musik; för dem blir ju allt hänvisande, alla referenser, en tråkig läxa som hela tiden växer, som aldrig tar slut. De tror ju att det verkligen handlar om att kunna mest, veta bäst. Det är ju så det funkar i deras kretsar, det var ju så de tänkte när dom blev bäst i klassen.

POP kan inte handla om vad som helst (särskilt inte om försäljningssiffror!). POP får gärna ta upp hur the Village var på Dylans tid, och vilken speciell kille kejsar Haile Selassie måste ha varit när han nu betydde så mycket för Marley. Men det är Dylans och Marleys musik som måste vara POP:s utgångspunkt.

POP kan inte handla om varför Dylan eller Marley. För det finns inget varför. Det finns ingen formel. På kultursidor tror man det. Men jag lovar, de har fel. Hela grejen med musik, litteratur, konst, religion, kärlek, är att det inte finns något varför. Man kan aldrig ha rätt och man kan aldrig ha fel. Man kan känna något eller inte känna något.

Varför blir man förälskad? Vet inte. Kan bara berätta när det hände, hur det såg ut där, vem som var där. Jag vill inte veta varför. Om jag visste varför skulle jag kanske aldrig kunna bli förälskad igen eftersom jag nog aldrig skulle tappa kontrollen eller fotfästet så mycket som krävs för att ryckas med. »You’ll never touch the magic if you don’t reach out far enough«, stod det i POP #20. Precis.

Varför gillar jag Housemartins? Vet inte. Behöver inte veta. Behöver man veta varför så blir Housemartins bara ännu en läxa som måste pluggas in för att man själv inte känner ett jävla dugg för Housemartins. Var det förnuftigt att bete sig som jag gjorde i lördags när DJ:n spelade »Sheep«? Varför rörde jag mig så där fånigt? Varför har Housemartins sålt mer eller mindre än Spragga Renz?

Pucko!, vad spelar det för roll? Släpp taget, du kommer aldrig att fatta om du inte släpper taget.

POP har visat att det går att göra en tidning med utgångspunkt i den här känslan, man behöver inte ta ett steg åt sidan hela tiden och fråga varför, analysera. Man kan skriva i POP, inte bara om. Folk som vill veta varför, de letar kultur på kultursidor, de söker Gud i statskyrkan och musik i Råd och Rön.

POP ska jaga den där känslan av både hopp och hopplöshet, förväntan och besvikelse som Springsteen har i rösten när han sjunger »tonight, tonight…« i »Racing in the Streets«. Ingen logik. Inga varför. Hitta det åt oss och hitta det igen. Det är det ni är till för, det är det vi betalar för. Det är därför det vore så snällt om ni ville fortsätta med det.

Skit i varför. Bara gör det. OK?

En Smålänning

Hej POP!

Tummen upp för Andres Lokkos kulturdebattinlägg i Svenska Dagbladets City-bilaga 13/9. Jag skulle vilja reflektera lite kring problematiken i fråga. Det handlar om populärkulturens utbredande och den »etablerade« kulturens, eller de traditionella kulturskribenternas oförmåga att hantera denna situation (problemet gäller populärkultur i allmänhet, men jag skriver här med främst popmusik i åtanke). Populärkulturen spelar en allt större roll i samhällskulturen i stort. Bland annat därför att den har en central plats i så många människors liv. Den traditionella etablerade kulturbevakningen kan i längden givetvis inte ignorera detta och hänvisa all populärkultur till nöjessidorna. Man blir, för att bibehålla någon form av aktualitet i sitt tyckande kring samhället och kulturen, tvungen att försöka införliva popkulturen i sin sfär.

Detta införlivande kan göras i huvudsak på två sätt: antingen försöker man få pop- och nöjesjournalister att »fördjupa« sig och författa djuplodande analytiska artiklar. Eller så låter man de traditionella kulturskribenterna ge sig i kast med att granska populärkulturen. (Det är i och för sig tveksamt om det första sättet över huvud taget är möjligt, nöjesjournalistkåren består trots allt till största delen av puckon.)

Som många av oss lärt är emellertid kulturskribenternas hantering av popkulturen djupt problematisk. Jag menar, vem har läst en popkulturellt inriktad artikel på Expressens kultursidor som inte har varit dödfödd? Ett skäl till detta är att kulturskribenterna ensidigt försöker bearbeta popkulturens yttringar med samma metoder som används vid analys av den etablerade kulturen. Det är inte speciellt lyckat, och det är inte speciellt överraskande att de resultat som publicerats varit krystade, stela, intetsägande och fördummande.

Vad är det då för ett slags betraktande av popkulturen som saknas och behövs? Själv saknar jag framför allt journalistik som tar popkulturen på allvar, och gör det på dess egna villkor.

Andres Lokko uttrycker en önskan om att kunna »skriva om kultur utan att avvaktande klia sig i skägget«. Frånvaron av skäggkliande skulle kunna sägas innebära en frånvaro av distans mellan betraktare och det som betraktas. En distanslöshet som kan ge en direkthet i reflekterandet som saknas i den traditionella analysen. Idealet för denna typ av popkulturjournalistik är emellertid att ta ytterligare ett steg och därigenom bli en del av skapandet. Betraktaren som en del av det betraktande.

Vi talar om skapande snarare än om metodkunskap. Vill man trots allt ange något som liknar en metodprincip kan man faktiskt ta råd av fenomenologin och den äldre Wittgenstein: det handlar om att visa och beskriva och inte om att förklara och analysera.

Jag propagerar alltså inte för en bannlysning av den traditionella analysmetoden från det popkulturella fältet. Naturligtvis har den sitt självklara berättigande, vad jag vill poängtera är att den på egen hand är otillräcklig. Här kommer vi in på ytterligare ett problem med de traditionella kulturskribenternas reflektioner över popkulturen; bristen på kunskap. För att en analys ska vara meningsfull och värd att ta del av krävs det att den som genomför analysen har tillräckliga kunskaper i ämnet.

Det är helt enkelt en fördel att veta vad man talar om. Det har visat sig att de traditionella kulturskribenterna i allmänhet inte vet så mycket om popkultur och är ljusår från expertnivå. Inga kunskaper, inget att förmedla.

Det finns, som Lokko påpekar, förmodligen ingen på kvällspressens kultursidor som hört talas om Derrick May, Juan Atkins, Frankie Knuckles eller Marshall Jefferson. Låsta vid ett visst betraktelsesätt och utan kunskaper är det inte så konstigt att kultursidornas popkulturanalyser blir platta. Men vadå, tycker Alexander Skantze i City-bilagan 21/9, man måste få tycka om pop även om man inte är »rätt«. Javisst får du det Alexander, men vad du beskriver som en fråga om att vara »rätt« eller inte, handlar i själva verket om att ha kunskap eller inte. Alla får i och för sig tycka om allting, men det är ändå rimligt, tycker jag, att kräva en viss expertis av den som skall utveckla sitt tyckande på de stora tidningarnas kultursidor.

Det är inte intressant att läsa vad noviser tycker om ditten och datten, i synnerhet inte när tyckandet försöker ge sken av vetande. Man kan väl också notera att de här tidningarna knappast planerar att börja tillämpa principen »alla får vara med och tycka« vad gäller den övriga kulturbevakningen.

Lars J

Världens bästa singlar

Jag har numera läst POP #10 så många gånger att jag kan artiklarna om exempelvis Dion, Curtis Mayfield och Dexy’s Midnight Runners utantill.

Ni har fått mig att köpa skivor med artister jag tidigare inte kände till (Horace Andy) och artister jag tidigare inte haft något förtroende för (Pet Shop Boys).

Planerar POP att ge ut ett nummer där världens, genom tiderna, bästa singlar presenteras?

Med vänlig hälsning

Dennis Westermark,

Stockholm

SVAR: En vacker dag.

Filed under: hej, POP #21

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: