Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #12] Hej!

Hej POP.

Ville bara säga tack för att ni hade stake att bara säga att ni inte gillade Zappa och inte vecklade in er i ett långt försvarstal om varför. Jag tycker ibland att era konkurrenter verkar ha dåligt samvete för att de inte diggar Frank och därför måste ösa galla över honom, ett beteende som påminner om tonårsuppbrott från föräldrar.

Men jag måste ändå få fråga: vilka av Zappas plattor har ni lyssnat på och sedan avfärdat? Hur många chanser gav ni dem?

Tack för en bra tidning. Inte så mycket för att jag diggar alla banden ni skriver om utan mer för »hur« ni skriver om dem: kunnigt och initierat. Det gör mig nyfiken att kolla in nya grejer.

Caj.Zell@sm.luth.se

SVAR: Den enda av Zappas skivor som går att lyssna på är »Cruising With Ruben & The Jets«. Den är å andra sidan toppen.

Hej!

Pophistoria och sociologi är två ämnen mellan vilka gränsen alltid varit, och alltid kommer att vara, otydlig. Äkta popmusik är nästan alltid en social produkt. Ett resultat av upphovsmännens/kvinnornas levnadsvillkor.

Detta är något som skribenterna på den utmärkta tidningen POP uppenbarligen är medvetna om. I så gott som varje historia som presenteras i den redan nu klassiska tidskriften har författarna anlagt ett sociologiskt perspektiv. Utan att bli torra, akademiska eller högtravande visar ofta herrarna Lokko, Gradvall med flera på det samband som alltid finns mellan popmusik med ett pulserande hjärta och de sociala förhållanden under vilka musiken skrivits.

I varje nummer av POP finns det flera exempel på detta. De som just nu känns närmast är Mick Jones och hans Harrow Road i Lokkos artikel och Lennons moster Mimi i historien om Frederic Seaman i POP #11. För oss som verkligen tror på popmusik som har både själ och budskap gör detta POP till den bästa läsning man kan tänka sig.

Pop är inte bara något att tralla och dansa till. Inte bara något som får en att sätta upp fyrfärgsposters på väggen och stå och skrika på flygplatser och utanför hotell. Pop är också något att beröras av och gråta till. Något som får en att tänka efter och lida med. Om livet alltid varit en dans på rosor hade popmusik inte behövts. Pop och POP är sociala symptom. Och vi gillar det!

En annan sak: när Martin Rössel i POP #11 undrar varför Frank Zappa saknas på er topp 100-lista förklarar ni det med att »Vi gillar inte Frank Zappa«. Att inte gilla Frank Zappa är visserligen helt normalt och ni har troligen gjort en riktig bedömning när ni menar att ingen av hans skivor platsar bland pophistoriens 100 främsta. Men trots det finns det »freaks« som jag som tycker att han förtjänar en plats bland de allra främsta. Popmusiken tog form under femtio- och sextiotalen och all pop vilar sedan dess, som jag ser det, på fyra grundstenar. Elvis (karisma och energi), Dylan (poesi och budskap), Beatles (låtskrivarskicklighet och attityd) samt Zappa (humor, djärvhet och frigjordhet från skivbolagsjättar). All bra popmusik behöver inslag av dessa fyra element.

Det är okej att hålla Zappa utanför listan (hans album är brokiga och guldkornen spridda över en trettioårig produktion). Men det är inte okej att göra det med argumentet »Vi gillar inte Frank Zappa«. Som Zappa själv skrev: »Journalism’s kinda scary, and of it we should be wary, wonder what became of Mary?«. Ja, det kan man fråga sig…

Simon Lindgren,

Umeå

Först?

Det tog två år men nu har jag kommit på er. Kjell Häglund är inte med i Velvet Crush. Vad vinner jag? En artikel med Manic Street Preachers?

Janne,

Kristinehamn

SVAR: En artikel med Manic Street Preachers.

Tack för TLC!

Tack för Aloof. Har letat efter Depth Charge i en månad nu utan resultat, men tack i alla fall. Tidningen uppskattas. Starta gärna en till, så man får en varje månad.

Patrik Rydman

ekarpy@compb.ericsson.se

Ni kallar den POP,

och den gör mig lycklig! Det är en otrolig kick att bli charmerad, hänförd och barnsligt förälskad varje gång er hyllning ramlar ner i brevlådan. För POP är en hyllning, en genomklok hyllning till det absolut bästa jag vet — popmusik.

Enligt mig är pop inte bara musik utan en hel mentalitet, ett sätt att leva. Jag kan smyga runt med strålande ögon i flera dagar bara för att omslaget till Oasis »Whatever« är lika vackert som låten. För att Ian Brown är tillbaka eller för att »I Wanna Be Adored« över huvud taget skrevs.

Men en del människor förstår inte! De förstår inte att man kan älska att Liams röst skär sig obarmhärtigt samtidigt som de skramlande gitarrerna dundrar på med sitt. Med andra ord, hur man kan stå ut med det mesta bara man har skivor, grupper och konserter att ta sin tillflykt till då man känner att man behöver det. Men det förstår POP, och det förstod Cookie som skriver till Beatles på sid 1151 i POP #11. Ge mig en sådan pojke!

Tack förresten för den underbara John Lennon-artikeln, intervjun med Astrid Kirchherr och Oasis-hyllningen i POP #9. Ni skickade med ett tomterött papper med överskriften »Aj, Aj, Aj« — var inte oroliga, ni skall få 195 kronor.

Hälsningar,

Hanna

Kära POP.

Jag har varit Beatles- och Lennon-fanatiker sen jag var tolv år. I sju år har jag försökt förklara för folk varför jag är det och varför alla som älskar popmusik borde vara det.

Men de fnyser.

Och jag kan ibland förstå att de fnyser. Beatlesexperterna kan ju få vem som helst att bränna Beatles-skivor på bål. Era Lennonartiklar var däremot bland det bästa jag läst. Där stod precis vad jag alltid har sagt och en hel del jag varit för luddig för att formulera.

Så där, det var berömmet, nu över till frågan. Har ni, precis som jag, jagat runt i mängder av antikvariat för att hitta alla de där böckerna (jag har fortfarande inte lyckats hitta ens hälften) eller finns de fortfarande i bokaffärer?

Puss,

Yoda

SVAR: Ja, vi har också jagat runt i antikvariat. Sedan 1972.

Tänk!

Pop blir bara bättre och bättre. Där det oftast brukar vara så att man tröttnar på en tidskrift när man lärt känna dess struktur och dess skribenter är förhållandet med Pop precis tvärtom.

Och vad beror det på? Jo, det finns en gedigen kunskap som lyser igenom i så gott som varje artikel, samtidigt som det finns en distans och därmed också humor. De två senaste numren har faktiskt varit näst intill briljanta. Välskrivna, intressanta artiklar av oerhört initierade skribenter. Om man tar »Världens hundra bästa skivor« i #10 som exempel så har ni liksom fattat vad det är som gör respektive skiva så bra, sätter in den i sitt rätta sammanhang och redogör för det. Andra tidskrifter skulle ha nöjt sig med att redovisa resultatet i en enkel lista. När jag läser om »John Lennon / Plastic Ono Band« eller »Blood on the Tracks« så blir jag glad för att ni så precist lyckats fånga mina egna känslor för skivorna. Och de skivor jag aldrig hört (hrm…) får jag lust att lyssna på. En liten rättelse dock: Lennon sjunger inte »I don’t believe in talent« i »God«. »I don’t believe in tarot« ska det vara.

Artiklarna om Lennon i senaste numret var också fullständigt lysande, och särskilt tack ska ni ha för påpekandet att Lennons version av »Stand By Me« är ouppnåelig. (Varför envisas radion med att spela Ben E. Kings variant? Alltid.) Därtill ska ni ha heder av att ni inte nonchalerar artister som inte är så där våldsamt aktuella.

Ytterligare en sak som är imponerande är recensionerna. Nu för tiden är det få recensenter som fattar att de ska tala om varför en skiva/bok/film är bra eller dålig. Detta gäller lyckligtvis inte er på POP. Tack, tack.

Egentligen borde jag sälja mina aktier och börja prenumerera på POP i stället.

Lasse Brundin,

Uppsala

När jag läser #11

finner jag att artikeln om Autechre är betydligt mindre än artikeln om Beck. Detta finner jag obehagligt då båda namnen prytt omslaget med precis likadant typsnitt och storlek på bokstäverna.

Tyvärr (för mig) så är jag inte som en viss Jonas Bergqvist som på insändarsidorna förtäljer att han brukar läsa tidningarna i butiken. Jag köper dessa i stället, då man skyltar med artiklar om spännande artister. Jag önskar därför att ni i fortsättningen visar med storleken på bokstäverna på omslaget hur stor artikeln är. Eller nåt.

Henrik Andersson

3356@sprida.66s.bad.se

SVAR: Vi har bestämt oss för att anpassa graden på svaren efter hur dumma insändarna år.

Annonser

Postat i:hej, POP #12

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: