Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #11] Hej!

Host!

Ett dammoln stiger upp från dörrmattan. Posten har kommit. Man skulle lätt kunna tro att det är min matta som behöver piskas, men nej, det är ett alldeles genomdammigt nummer av POP som makat sig hit.

Hur tusan vågar ni samla så mycket fossil vinyl i ett paket och ge ut det under namnet POP #10?

Jag skummar tidningen och ser till min fasa gång på gång årtal som 1968, 1980, 1956, 1971 svischa förbi på näthinnan.

Frågor som: »Farfar, kan inte du gå och hämta dragspelet på vinden och spela den, den och den (samtidigt som jag pekar i #10)!«, dyker upp vid middagsbordet.

Vad har det tagit åt POP-redaktionen? Att publicera listan på årets bästa skivor kan väl vara okej, men detta är ju löjligt. En sjutton år gammal Absolute Music-skiva är fräschare.

Jag vill ha en tidning som håller sig på fronten av dagens musikkultur. Om ni behöver nya informationskanaler kan jag rekommendera:

WorldWideWeb:

Epsilon: The Ambient Music Information Archive http://taz.hyperreal.com/ambient/

Acid Jazz http://www.cmd.uu.se/AcidJazz/

News:

alt.music.alternative

alt.exotic-music

Mail-listorna: majordomo@hyperreal.com

(Bland annat Ambient och Intelligent Dance Music)

listserv@ucsd.edu

(Acid Jazz)

Där diskuteras bland annat Biosphere, Portishead, Aphex Twin, Massive Attack, Black Dog, Love TKO och annan livskraftig musik.

Med vänlig hälsning

Klas Eriksson

d90-ker@nada.kth.se

Hej POP!

Ibland kan jag stå i timmar bland tidningshyllorna och provläsa engelska magasin.

Sedan kan man efter noga övervägande köpa något tilltalande och smyga iväg nöjd och belåten över att man egentligen hann läsa många fler.

Fast jag hade nog inte haft så många olika tidningar hemma om jag inte hade prenumererat på POP. Den är så tilldragande att man aldrig hade gått hem med något annat.

Stefania och ni andra doldisar ska ha ett stort tack för att ni gör POP så otroligt luftig och snygg. Jag måste bläddra igenom POP innan jag läser den för jag vill inte vänta med att se alla snygga uppslag och bilder.

Det jag tycker bäst om med innehållet är att ni har förstått att det hela inte rör sig om grunge vs. indie, etc. Utan om musik.

Nu till min önskan. Jag skulle gärna se att ni hade en lång artikel om rappens födelse och dess första förgrundsgestalter. Hela tiden refererar de nuvarande mästarna till sina förebilder och jag känner att mina kunskaper om dessa inte riktigt räcker till.

Jonas Bergqvist

Hej.

Jag antar att mitt brev bara är ett i raden av de brev som strömmat in angående Andres Lokkos artikel om Oasis debutalster och deras decibelstinna förträfflighet på scen (POP #9).

Vi är väl alla bekanta med Lokkos sinne för detaljer och ogillan av sakfel. Det är därför som jag med växande förvåning läser den passage där han citerar filmen »En lektion i kärlek« från 1954, i regi av Ingmar Bergman Lokko hävdar att det är Sif Ruud som hos en viss Dr Egerman (Gunnar Björnstrand) yttrar orden »det där alldeles underbara«. Låt mig då på pubertalt besserwissermanér få påpeka att skådespelerskan Sif Ruud över huvud taget inte medverkar i sagda film och att doktorn i fråga heter Erneman.

Det finns en advokat Egerman i en annan Bergmanfilm, »Somarnattens leende« från 1955, som elegant gestaltas av Gunnar Björnstrand.

Min respekt för Lokkos kunnande är stor och därför förbryllar mig detta misstag mycket. Blamagen må vara försumbar, men synd på en i övrigt underhållande anmälan. Tack för ordet.

Med vänliga hälsningar

Anna Åkerström

Södertälje

Hej.

Eftersom jag i mitt föregående brev påtalade sakfel gällande en referens till en Bergmanfilm, kan jag inte känna annat än ett styng av förtvivlan då jag läser Lokkos presentation av Dexy’s Midnight Runners »Don’t Stand Me Down« på plats 54 i POP #10.

Lokko menar att det är i »Sommarnattens leende« från 1955, som ingenjör Ahlman tar sin tillflykt till katolicismen. Så är icke fallet. Det är i stället i road-movien »Smultronstället« från 1957 som man träffar på katoliken Ahlman och dennes hysteriska fru Berit.

Jag tvivlar inte för ett ögonblick på att Lokko kan sin Bergman utmärkt. Men varför envisas han med dessa irriterande och missvisande småfel som bara förbryllar? Detta är ett stort mysterium. Eller är det kanske medvetna misstag? Missar jag kanske någon subtilt ironisk poäng? Kommer det hela återupprepas och löpa som en röd tråd genom Lokkos fortsatta journalistiska gärning? Upplys en undrande själ.

Med vänliga hälsningar

Anna Åkerström

Södertälje

SVAR: Andres Lokko har just fått tjänstledigt för att läsa filmvetenskap i ett år eller två.

Hej!

Ni har naturligtvis rätt. Ni är alltid rätt, men POP #10 tar ändå priset. »Bulls eye — mitt i prick« som jag tror Jan Gradvall skrev en gång om New Orders »Technique«. Om jag bara fick köpa en tidning i hela mitt liv skulle jag köpa POP #10, det är den enda jag skulle behöva. Det numret säger allt. Ett standardverk, helt enkelt.

Det är filosofin bakom själva tanken att komma på att skriva en tidning som POP #10 som är så fantastisk. Jag menar, jag gick genast ut och köpte tio stycken exemplar av tidningen sedan den damp ner i min brevlåda. Varför? Därför att det är den bästa present man kan ge en god vän. Så är det.

OK, jag är faktiskt förbannad för att inte Steely Dans »Aja« är med. Jag är lite sur för att inte Roxy Musics »Flesh & Blood«, Simple Minds »New Gold Dream« eller Talking Heads »Little Creatures« nämns. Säg att någon av er röstade på dessa. Snälla. Nåja, man kan inte begära allt. Slutsatsen blir ändå: bäst. Jag tackar er allra ödmjukast.

Med vänliga hälsningar

Fredrik Liljekvist

Stockholm

SVAR: Kjell Häglund inte bara röstade på Steely Dans »Aja«, han hade den som etta på sin lista. »Stranded« respektive »Fear of Music« var de Roxy Music- och Talking Heads-skivor som låg närmast. Ingen gillar Simple Minds.

Hejsan!

Jaja, båg är båg, vad det än kallas. Naturligtvis borde ni på POP-redaktionen lova bättring i stället för att frisera en torftig förklaring till varför ni lockar läsare med ett inbjudande Blur-omslag för att 39 kronor senare endast ha några futtiga rader att komma med.

Nog surat. POP gör ju nästan allt rätt. Det är således smått lysande att krydda POP #9 med Kylie Minogue. Jag menar: hon har gjort en handfull singlar som kan räknas som sanna klassiker. Inse det nu eller om tjugo år. Dock är det en smula trist att vissa av POP:s läsare inte har samma chosefria inställning till musik som dess skribenter.

Det knorras över att Mariah Careys soulpärla »Dream Lover« huserar på årsbästalistan. Det är inte så enkelt att man bara kan avfärda alla drömmande småflickors idoler i en handvändning. Vissa inser det i dag medan andra köper Rhino-samlingar år 2024.

Mats

Alltså,

jag blev rent ut sagt förbannad när jag läste er lista över de hundra bästa skivorna i världen. Jag öppnade tidningen och förväntade mig minst fyra Beatles-skivor bland de trettio bästa. Men, ack nej! Ni hade skivor som Public Enemy och Beach Boys »Pet Sounds« innan. Beatles, världens bästa band någonsin, kom på en ynka 16:e plats.

Visst är »Pet Sounds« en fantastisk skiva, men långt innan den kommer »Sgt. Pepper« och »Revolver«, två mästerverk vars betydelse jag inte trodde att någon vågade underskatta. Ingen av dessa milstolpar kom med. Simon & Garfunkel skulle definitivt upp en bra bit på listan också.

Queen var inte med på listan över huvud taget, trots de otroliga insatser de har gjort för modern musik! Jag saknade även Gerry Raffertys »City to City« som är en av de starkaste popplattorna jag någonsin hört.

Så enligt min åsikt var det synd att slösa bort ett helt nummer av er tidning — som annars är den bästa musiktidning jag läst — på den här listan.

David Lynch

Lund

SVAR: Queen — otroliga insatser för modern musik?!?

Hej POP!

Idén att rösta fram världens hundra bästa skivor var verkligen skojig, men jag undrar varför bara pojkarna fick vara med om den roliga omröstningen?

Var är flickorna?

Kunde inte de få kvinnliga skribenterna få vara med och rösta? Visst, POP är den enda läsvärda svenska musiktidningen, men någon jävla jämlikhet måste det väl ändå vara.

Viva la Mega Babes-hälsningar

Eva

SVAR: Flickorna ville inte vara med. De tyckte att vi var löjliga. Läs Annika Flynners krönika på sidan 1136 i detta nummer.

Hej!

Jag vill börja med att tacka för en bra tidning, frågan är om det finns någon bättre.

Jag har en fråga: jag har köpt en Oasis-tröja i London, med en amerikansk skådespelare på. Vem är det och vad har han med Oasis att göra?

Hälsningar

Christoffer Tullgren

m9320@hktecfs.hkr.se

SVAR: Säg det. Vi pratade med flera personer på Oasis management och på deras skivbolag Creation. Men ingen hade hört talas om denna T-shirt. Det rör sig förmodligen om en så kallad bootshirt.

Tack!

Här återvänder man som prenumerant, lite skamsen efter några månaders svek och vips kommer en för tidig julklapp i form av #10. För en gångs skull lyckas jag hålla mig från att stoppa i mig hela pralinasken på en gång. Jag har den på jobbet och suger i mig fem artiklar om dagen, ungefär.

Jag förstår er ilska mot självgoda gubbar (om jag förstod saken rätt) som har mage att anmärka när någon av er upptäcker gamla godingar tack vare en aktuell »guru« som Bobby Gillespie. Man skall väl bara vara glad när folk hittar till »Elvis in Memphis«…

Samtliga skribenter verkar ha överträffat sig själva i detta passionerade nummer. Att den störste skribentens ande spökar här och där är bara glädjande. Dave Marshs »singelbok« är det mest inspirerande som någonsin skrivits om soul och rockmusik.

Luca Nesi

Bromma

 Till POP.

Mina fördomar bekräftas när jag bläddrar upp sidorna till »Världens 100 bästa plattor«. Sly naturligtvis, »Gadd-generationen« upptäcker soulen.

Rolling Stones. Visst, nu efter Primal Scream är de okej. Clash. Vilken överraskning! Men jag börjar läsa.

Välskrivet, vilken bredd, det här är ju en guide till galaxerna! Jag skrattar med Kraftwerk. Jag gråter med John Lennon. Jag vill lyssna!! Dom skivor jag äger åker på stereon, dom som inte finns i hyllan tänker jag köpa i morgon.

Musikjournalism när den är som bäst. Initierat, refererande, spännande.

Häglund, Lokko, Gradvall, Bjurman. POP #10 är guld!

Sven »Simply« Hallberg

 Hej på er!

Tack för en för det mesta jättebra musiktidning. Ibland spyr jag på vissa medverkandes nervösa anglofilismer/trendfixeringar, men även dessa skribenter (läs Andres Lokko) är ju så uppenbart intresserade av det de skriver om att man ändå alltid läser det och lär sig något nytt.

Om »100 bästa plattorna«-listan tyckte jag så här:

Kul att se på listan:

Nick Drake — Vacker på gränsen till självutplåning.

Modern Lovers — Världens charmigaste rockband någonsin.

Laura Nyro — Yes!

Hur fan kunde ni glömma-listan:

Iggy Pop — »Idiot« eller »Lust For Life«.

Frank Zappa.

Led Zeppelin; John Cale — »Musik For a New Society« eller »Paris 1919«.

Lou Reed — »Berlin«, »Transformer« eller »New York«.

Residents — »Third Reich’n’roll« eller »Meet The Residents«.

10 CC — »Sheet Music«, »The Original Soundtrack« eller »Rubber Bullets«.

Dessutom tycker jag att Philemon Artur And The Dungs första och Pugh Rogefeldts »Ja de ä de« borde varit med, båda är 150 gånger bättre än någonting New Order någonsin gjort. Så det så!

Med vänlig hälsning

Martin Rössel

Stockholm

SVAR: Vi glömde inte bort vare sig Iggy Pop, Led Zeppelin eller Lou Reed. Led Zeppelins »Physical Graffiti« återfinns på åttionde plats. Iggy och Lou är rekommenderade (bland annat under Stooges och Velvet Underground). Vi gillar inte Frank Zappa.

Hej hej!

POPredaktionen en dag i februari 1995.

Andres Lokko kommer störtande in, han har varit i London och intervjuat Bobby G. Andres går ett par varv runt kontoret och dimper sedan ned i sin stol där han blir sittande, stirrande framför sig med tom blick. Verksamheten på redaktionen stannar av…

Vad har det tagit åt Andres, han som brukar vara så i gasen när han varit i London, brukar glida in på redaktionen och triumferande dra namnen på några nya tunnelbanestationer som ingen ens hört talas om förut. Men inte i dag, nu sitter han bara där med tom blick… Medarbetarna samlas kring sin ansvarige utgivare.

— Andres, hur är det fatt?

— Fan, fan alltså… suck… Så här är läget nu va: barometern har svängt; Bobby, Kris Needs och grabbarna har fullständigt lagt om stil. Glöm Stones sjuttiotal, glöm Spector, glöm klassisk soul och äkta blues. Jag vet att det är nära deadline, men huvudartikeln med Owe Törnqvist och happy hardcore-teorin får vi skippa. Det enda som gäller i de inre Sabres-kretsarna just nu är tecknad film och barnprogrammusik. Bobby menade att smurfarnas »Hallonsaft« är ett genialt mästerverk, »fucking brilliant«.

— Äh, för fan Andres… Protesterar en konfliktbenägen journalist som är känd för att gå sina egna vägar. Hans röst darrar dock av vetskapen att han talar mot bättre vetande…

Lokko fortsätter:

— Jo han har faktiskt rätt. Jag var på en kombinerad efterfest och videoinspelning med Sabres-gänget. Primals jammade hela natten, bara smurflåtar. Bobby förklarade för mig — och efter ett par lyssningar av »Hallonsaft« så uppenbarades låtens själ för mig, ja, jag överdriver inte om jag säger att jag just i det ögonblicket skådade den rena popmusikens själ, popens innersta, dess väsen helt enkelt.

— »Lemonade, raspberry lemonade — the best lemonade anyone ever had…« Så jävla tungt! Genialt! Hajar ni, popmusikens själ sammanfattad i en låt. Smurfarna transcenderar Prince och når ända ner till Beatles; motsatsernas enhet! Okej, drogromantiken är lite väl… men, »what the hell, this is rock’n’roll, not a teaparty«, som Bobby sa.

— Det som gäller för oss nu är att haka på och få med de här influenserna redan i nästa nummer, vi måste visa att vi är i täten av utvecklingen. Lennart, du gör en grej om tecknad filmmusik i ett historiskt perspektiv. Cartoon Classics med tonvikt på Snurre sprätt. Du Sebastian studerar Cartoon network och gör en grej om det, typ »framtiden redan i dag«. Janne, om du kanske kunde göra någon slags kultursociologisk betraktelse över musiken i »fem myror…«, dra några paralleller till uppväxtåren i Linköping, ja du vet, det vanliga köret. Själv skall jag vara på TV-huset om en halvtimme. Jag skall följa Disneyklubben-gänget bakom kulisserna i några dagar, hänga med på efterfester, snacka med lite fans och groupies, det kan bli en jävligt tung grej… Okej, nu kör vi!

Andres hastar i väg.

På redaktionen uppstår en diskussion om vilken av smurfarnas skivor som är bäst, egentligen, alla har sin egen åsikt och diskussionens vågor går höga. Per Bjurman sticker ut hakan och menar att »Hallonsaft« egentligen bara är en upprepning av temat i signaturmelodin till Fablernas värld…

En dag på POPredaktionen i februari 1995.

Lars

 Tack POP!

Tack för det bästa numret av en svensk musiktidning sedan Slitz storhetstid 1986-1987!

Sällan har man kunnat läsa om klassiska skivor skrivet med sådan passion, kärlek och kunskap…

Fast det sistnämnda är jag inte helt säker på, för artikeln om en av de få skivor på listan jag har någorlunda pejl på, »Never Mind the Bollocks«, var full med faktafel. (Och Terry, John F. Kennedy sköts inte 1968!).

Annars är min enda invändning att ni numrerat skivorna. Det hade varit bättre att bara lista de 100 bästa skivorna i kronologisk ordning (eller bokstavsordning). Då hade man sluppit sätta kaffet i halsen när man upptäckte att det faktiskt finns folk som anser att »Sandinista« är bättre än »Loveless«…

POP #10 är av den klassen att den kommer att förändra liv!

Och tack för att vi slapp Pink Floyd!

Peter Granström

f94-pgr@nada.kth.se

SVAR: Terry Ericsson har just fått tjänstledigt för att läsa amerikansk historia i ett år eller två.

Filed under: hej, POP #11

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: