Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #3] Hej!

POP.

Apropå sidan 0130 i senaste POP som jag äntligen läste hos frisören.

Handlade verkligen John Lennon 1963 en vinterrock på MEA vid Norrmalmstorg i Stockholm? Köpte han, i så fall, två vinterrockar i Stockholm?

Kommenterade han bägge rockinköpen på samma sätt (»Mycket längre än i London«)? Var köpte han den andra, eller första rocken? Eller enda rocken. Han kanske bara köpte en — men lång — vinterrock i Stockholm, fast i en annan affär än MEA?

Några frågor att besvara för POP:s unga poporakel, ställda av ett äldre pop (nåja) mirakel, som både var och är med.

Bengt E.

Vollsjö

SVAR: Fan vet, Bengt. Huvudsaken är väl att han inte frös?

Hej!

Jag heter Lina och är 17 år.

Jag vill bara tacka Jan Gradvall för vad Han skrivit om Bob Marley i POP #1 och 2.

Det är alltid lika kul att läsa positiva saker om sina idoler, och det du skrivit var ju i högsta grad positivt. Själv är jag närmast ett fanatiskt Marley-fan sedan ett flertal år tillbaka, men jag lyssnar även på all annan reggae.

Det skulle till exempel vara roligt med någon liten artikel om Ziggy, The Wailers, Bunny Wailer eller någon annan av Bobs »arvtagare«.

Tusen tack!

Lina

Hej POP!

Tackar för Sveriges i dag bästa poptidning. #2 var överraskande bra. Tack igen. Läsaromröstningen tog vägen vart?

Andres! Vad tänker man sittandes ensam i Brett Andersons lilla lägenhet?

Snälla, låt Terry skriva en artikel till nästa nummer så kanske han slutar tycka illa om bra skivor. Försök att skriva något om Pavement mer än en gång (#1). Tack för Popsicle, men tyvärr kunde jag inte vänta.

»One last cap«

SVAR: 1) Vi bestämde oss gör att inte publicera resultatet av läsaromröstningen eftersom vi insåg att redaktionen har mycket bättre smak än läsarna och att det är på grund av den som ni köper tidningen.

2) Man tänker bara på att Brett borde köpa en dammsugare.

Hej POP!

Först vill jag tacka för en helt underbar tidning. Tyvärr missade jag POP #1, men jag har köpt # 2 och är absolut helnöjd. Jag har blivit helfrälst av världens underbaraste grupp Suede och nu undrar jag om ni möjligtvis har någon adress till gruppen. Jag skulle bli jätteglad om ni hade det.

Kram, Anna

SVAR: Skriv till Suede, c/o Sony Music, Box 20037, 16102 Bromma.

Nej!

Ärade Poco Loco samt medinternerade. Visst är det väl underligt att den samhällsgrupp i denna värld som har utvecklat den mest aparta musiksmaken av alla allt som oftast tycks välja yrket musikrecensent! Det är väl ganska genomskinligt att en lovprisad grupp som Dinosaur Jr. bara spelar sin k-märkta »Jaså-spelar-vi-in-?«-pop på grund av deras akuta ackordbytesförlamning! Eller?

Vi vanliga dödliga som måste betala för skivorna skulle gärna vilja ha en bredare inköpsbas än bara en persons åsikt. Åtminstone skulle jag vilja det.

Nu känns det nästan som att en kravlista skulle sitta fint:

  • Mer Prefab Sprout.
  • Be Kjell Häglund försöka recensera en platta utan att referera till minst åtta olika obskyra källarband (Kjellarband) som bara han och hans tre låtsaskompisar har hört talas om.
  • Mer sjuka grejer i stil med Roddy Frames popsingelplundring.
  • Sluta kalla oss den »ironiska« generationen.
  • Inse att det är bristen på idéer att dyrka som har skapat de totalt sinnessjukt felaktiga påståendena att Suede skulle vara i närheten av The Smiths.
  • Låt åtminstone ytterligare en person mer än recensenten få sätta betyg på varje platta!

Ha det bra!

Ann O’Nyhm

Andres.

Tack för POP.

För Etienne-grejen och ditt sätt att skriva om London.

Jag tycker om det, blir nästan kär i det; ditt sätt att skriva; dina ord, för de liknar mina.

Jag förälskar mig också i vägskyltar och känslor, personer, bilder, sånger, förpackningar och skivomslag.

Jag är bra på det.

Jag har förälskat mig i POP.

Karin Mårtensson

Eskilstuna

Dear POP,

We were so impressed with your magazine that we are considering learning Swedish. Well done!

Debbie Woodcock & Judith Daniel

MTV Press Office

POP!

Jag tycker att Jan Gradvalls artikel om recensionsklyschor var strålande. Jan förbegick dock mitt favoritbegrepp »utvecklande«. Det ordet står nog många läsare av Dagens Nyheters rockbevakning upp i halsen! Det mesta sågas av Per Mortensen därför att det »inte visar på någon utveckling«, antingen jämfört med artistens föregående album eller någon annan artist eller ytterligare annat. Somligt är faktiskt utvecklande, och läsaren förstår: »bra«. Under årens lopp har i vart fall jag börjat misstänka att ordet »utvecklande« blivit en omskrivning för Pers personliga preferenser, som på så sätt ges ett skimmer av objektivitet. Betecknande är att mycket av det som stämplas som »utvecklande« sällan är omedelbart och lättillgängligt för varje lyssnare. Man anar att det är krävande att vara lyssnare. Eller kan det vara snobbism?

Ofta när jag stöter på begreppet »utvecklande« eller »utveckling« i rocksammanhang, tycker jag paradoxalt nog att ordet täcker något stillastående. Ständig utveckling blir sin motsats, ett stickspår eller en återvändsgränd. Hårt, snabbt, djärva takt- och ackordbyten blir i slutänden atonalt oväsen utan melodi. Till vilken glädje?

Att chocka, vara rebellisk, göra uppror mot föräldrar och auktoriteter. Det är en av rockskribenternas mest omhuldade »sanningar«. Eller klichéer? När alla gränser överskridits är det svårt att vara rebell. Jag avundas inte dagens ungdomar som måste ta till (eller stå ut med) death metal och »copkiller« eller »I wanna fuck Jesus« för att känna lite frihet och slippa kvävas av föräldrars förståelse, alternativt likgiltighet.

Det är svårt att frigöra sig från tanken att äldre generationer hade det roligare i umgänget med musiken när det räckte med Elvis Presleys bålrullningar och hans urvattnade »negermusik« för att chocka, eller Kinks prototyp till hårdrock; »You Really Got Me«. Nu ska det vara skenavrättningar på scen och nakna flickor dränks i blod till hörselhärjande ljudtryck. Kvar i publiken finns bara de närmast sörjande.

Fast ibland erkänner till och med en recensent som Per Mortensen att det kan vara skönt att lyssna till något gammalt som »inte pekar på någon utveckling«. Då får plötsligt orden en helt annorlunda värdeladdning. Ett fint konststycke! Då hyllas sjuttiotalsfavoriter för att målmedvetet ha sysslat med sin sak utan att snegla på trender och hysteri!

Ordet utveckling beskriver en linjär rörelse: fort, fortare, fortast. När det som kan uppfattas som sista stadiet nåtts, och endast rekordslagning för en isolerad kärntrupp återstår, frågar man sig om inte utveckling tjänat ut som värdemätare. Inom konsten målar man galleriväggarna knallorange och konstverket, en hög sopor, slängs i ett hörn på golvet. Inom dansen slutar man dansa, i stället härmar man en spastiker som slår kullerbyttor (dokumenterat på film av Peter Greenaway). Rockmusik har på kortare tid än den seriösa musiken nått samma höga slutmål: totalt oväsen. I Paris modevärld finns årligen någon som klär sina modeller i säck och aska och gummiringar. Knappast för att sälja utan för att väcka uppmärksamhet.

Kanske »utveckling« är ett olämpligt ord att använda? Kanske »förändring« vore mera praktiskt? Det pekar i alla fall inte ut en benhård inriktning. Däremot: har man lärt sig Army of Lovers senaste utantill och kräver en förändring, kanske det är vettigare att prova en annan artist än att vänta ut nästa Army of Lovers-skiva och samtidigt kräva »utveckling«?

För övrigt så är recensionsverksamhet i sig självt inget annat än glorifierat tyckande baserat på personlig smak? Även om det ibland glöms bort. Jan tar upp soulmusik kontra begreppet »autentisk«. Att vara soulartist och samtidigt klä sig glamoröst tycks i sammanhanget vara tabu, oautentiskt.

Tänk också på bluesartisterna! De gamla amerikanska farbröderna kommer alltid i sina blankaste kostymer, polyester eller siden, kompletterade med slips, hatt och guldringar. Stora! Kontrasten blir ofta bjärt till eventuella svenska kompmusiker: i T-tröja, nerhasade jeans och trätofflor. Autentiskt?

Jan reder ut begreppet rotmusik: musik med rötter. Rockmusikens rötter sträcker sig väl ändå längre tillbaka än till The Gap Band? »Rötter« har väl en djupare innebörd än till exempel förebild eller inspiration? Typ att rockens rötter sträcker sig tillbaka till blues och country and western?

Vad är det för fel på konservativ musiksmak? Gud bevare mig från den sjuttiotalsminan! En gång räcker!

Vänligen,

Karl-Anders

Spånga

Annonser

Postat i:hej, POP #03

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: