Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #12] Rock on!

ALLT VAR Lill-Babs förtjänst…

Stolt hade jag tackat ja till att dela ut årets Grammis till bästa tunga och dieseldoftande rock’n’roll-grupp. Det var några timmar innan sändning och jag befann mig i Strindbergssalen i Berns anrika salonger, för tillfället ombyggt till loger för Sveriges Rockelit. Jag stod och pratade med Sverigevännen Glenn Hughes om dennes kommande turné, när Lill-Babs plötsligt dök upp.

Med en penna i ena handen och ett anteckningsblock i den andra hade hon å Sveriges Rockelits vägnar tagit på sig att skicka en hälsning till den förolyckade slalomstjärnan Thomas Fogdö. »Cool, Babs« sade Glenn och skrev under. Medan en av empati berusad Lill-Babs fortsatte sin autografjakt till vännen Thomas ära utbrast plötsligt Glenn: »Moahni Moahna!«. Jag tittade på Glenn. Glenn tittade på mig. Ja, vi stod så en stund och tittade på varandra som vuxna män gör när mycket har blivit sagt men något fortfarande behöver tilläggas.

»Moahni Moahna — that’s my Symphony Metalfriends from Sweden«, fortsatte Glenn. »Gotta do something for their singer, Martin Haggstrom.«

Då trillade polletten ner: alla vet ju att symfoniska metalsångare är tvungna att genomgå den oktavbemästrande, kirurgiska operation som i branschen går under benämningen »The Eunuch Metal Blade Procedure« (»The E.M.B. Procedure« för införstådda). Allt för att sångaren sedan ska kunna leverera det gälla, rungande vibrato som kännetecknar sann, symfonisk metalsång. Men i fallet Martin Haggstrom hade någonting gått snett. Den i branschen uppburne kirurgen Billy Dickinson hade överambitiöst låtit sin skalpell förvandla Martins stämma till en sånglärkas och inte till den flyglarmssiren som alla symfoniska metalsångare annars vill besitta. Klantigt, säger somliga. Förståeligt, säger jag. Att drabbas av hybris är inte konstigt om man som i fallet Billy Dickinson är mannen bakom det legendariska »Queensryche-snittet«.

Hursomhelst: Glenn behövde inte säga mer. Innan Lill-Babs hade fyllt sitt block med autografer från Sveriges Rockelit — alla med hälsningen »Krya på dig, Tompa« — hade Glenn redan försvunnit iväg på en egen vandring i välgörenhetens tecken. Och snart kunde även han posta iväg en bunt autografer från Sveriges Rockelit. Alla med hälsningen »Birds have wings, Martin«.

Några dagar senare ringde jag upp Martin Haggstrom. »Tack!« kvittrade Martin från sjuksängen. »Tack till Sveriges Rockelit! Och ett stort tack till Glenn Hughes!« Så blev han tyst. Liksom jag. Ja, vi blev så tysta som två vuxna män blir när det mesta har blivit sagt men något fortfarande behöver tilläggas. Den här gången sades det aldrig rakt ut. Ändå tror

jag att Martin visste: allt var Lill-Babs förtjänst.

Rock on.


Sam Spandex


FOTNOT: Den i Göteborg stationerade gruppen Mary Beats Jane vann priset som bästa tunga och dieseldoftande rock’n’roll-act 1994. Sverigevännen Glenn Hughes kommande turné är i skrivande stund kommande.

Annonser

Postat i:POP #12, Sam Spandex,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: