Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #8] Rock on!

NU KAN DET konstateras: rap metal är här och rap metal är här för att stanna. Och det är inte utan stolthet som vi fans av tung och dieseldoftande rock’n’roll kan konstatera att det är ett gäng svenska rockers som håller fanan högst. Jag snackar givetvis om Zak Tell & Co i Clawfinger. The kids wanna rock, and they got the new beat!

»Streetsmart«, »groove« och »fore« är några vedertagna anglosaxiska uttryck som hjälper till att beskriva Clawfingers musik och attityd. Ur deras låtgalleri plockar jag fram MTV-hiten »Nigger« som min personliga favorit. På vandring genom Stockholms förorter skänker Zak Tell en tanke åt sina afroamerikanska bröder i Bronx och Compton. Zak är besviken på dem därför att de använder slangordet »nigger« som benämning på sin egen ras. Han förklarar för dem att »nigger« är ett rasistiskt tillmäle, ursprungligen kreerat av den vite mannen. Som proviant på denna vandring längs rättrådighetens stig har Zak packat ryggsäcken full med ett indignerat samhällspatos vars motstycke saknas i branschen. Detta föder ett frejdigt gung som gör att man bara vill mosha, mosha, mosha!

»Nigger, Nigger, Nigger, Nigger!« ropar Zak & Co genom gitarrernas pardonlösa skrän.

Minns min barndom, minns att vi spelade någon slags handtennis på skolgården och att vi kallade detta spel »Nigger«. Ingen visste varför, men en dag påpekade min klasskamrat Pernilla, som numera är nagelskulptris, att »nigger« är ett rasistiskt tillmäle, ursprungligen kreerat av den vite mannen. Hon döpte därför om spelet efter en välkänd pinnglass:

»Nogger, Nogger, Nogger, Nogger!« ropade Pernilla genom skolgårdens stojiga sorl.

Det lilla går ut över det stora. Men det här med antirasism är ju annars ingenting nytt inom den tunga och dieseldoftande rock’n’rollen. Redan 1985 kunde man hitta följande rader i Mötley Crües epos »Fight For Your Right«: »Martin Luther brought the truth. The colour of our blood is the same«. Ja, han sa många kloka saker medan han levde, den där tysken.

Steffen Lystedt, skådisen ni vet, sågs svinga en bägare med Grim Reapers gitarrist Nick Bowcott när denne besökte Stockholm härom sistens. Jag hann växla några ord med den mycket musikintresserade Steffen på Kellys Bar, några dagar senare.

Till sist: ska Wolfsbanes forne frontman Blaze Bayley kunna axla Bruce Dickinsons fallna mantel och svinga Iron Maiden mot nya höjder?

Frågar ni mig är svaret givet: jag vet inte.

Rock on.


Sam Spandex

Annonser

Postat i:POP #08, Sam Spandex,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: