Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #22] Album: STEVE REICH – Proverb, Nagoya Marimbas, City Life

STEVE REICH

Proverb, Nagoya Marimbas, City Life

Nonesuch/Warner

Steve Reich stod i sin pyjamas, det var i New York, 1964, och lyssnade i stereohörlurar på två exakt likadana bandslingor av Brother Walter, en svart amerikansk predikant. De två monobandspelarna började efter hand långsamt förskjutas i förhållande till varandra, eftersom deras uppspelningshastigheter inte var exakt synkroniserade.

»Jag hörde inspelningen i mitt huvud«, berättade han nyligen i en intervju, »och den tycktes hela tiden förflytta sig mellan mitt vänstra och högra öra. Sedan kom den in i mitt vänstra öra och tog sig ner för min vänstra axel och ner för min vänstra arm och ner över mitt vänstra ben och slingrade sig längs golvet åt vänster och sedan började jag höra ett eko av den.«

»It’s Gonna Rain«, det slutgiltiga resultatet av upplevelsen, var det första musikstycket som använde sig av gradvis skiftande fasförhållanden mellan identiska, repeterade slingor. Ett år senare gjorde Reich en uppföljare, »Come Out«, där en enda kort mening på samma sätt upprepades om och om igen, samtidigt som den långsamt försköts i förhållande till först en och sedan flera kopior av sig själv. I teorin låter det som torra akademiska övningar, men i verkligheten — och framför allt i hörlurar — är effekten av styckena märkligt hallucinatorisk. Båda finns utgivna på CD:n »Early Works«.

Det är framför allt tre saker som ständigt återkommer i Steve Reichs musik: dels fasförskjutningar och kanontekniker (det musikaliska begreppet, inte vapnet!), dels en mycket långsam och gradvis musikalisk utveckling, dels en förkärlek för att använda dokumentärt material, ljud plockade direkt ur verkligheten.

Med sin på olika sätt kanonbaserade musik för xylofoninstrument, piano, trummor och orkester, har Reich influerat inte bara kompositörer som Michael Nyman och Arvo Pärt — ekon av hans musik finns också, medvetet eller omedvetet, inbakade i en stor del av de senaste årens elektroniska musik. Och tidigare i år dök skuggor av hans xylofonmusik upp i tjugominuterslåten »Djed« på Chicago-bandet Tortoise senaste album, »Millions Now Living Will Never Die«.

På Steve Reichs eget nya album, med tre kompositioner skrivna och framförda de senaste två åren, sammanfattar han sina få, ständigt återkommande intressen med ett citat från filosofen Ludwig Wittgenstein: »How small a thought it takes to fill up a whole life!«. Den meningen ligger — upprepad om och om igen — till grund för den sakrala »Proverb«, skriven för kör, vibrafoner och elorglar. På »Nagoya Marimbas«, spelad på två marimbas, återkommer än en gång den fasförskjutna xylofon-musiken från sextio- och sjuttiotalet, fast i en mer melodisk, mindre repetitiv form.

Men mest spännande är avslutande »City Life«, en tjugotre minuter lång resa genom New York, fortfarande Steve Reichs hemstad. Musiken framförs av en ensemble spelande på träblåsinstrument, vibrafoner, percussion, pianon, stråkar, bas och — inte minst — samplers. Musikaliska reflektioner av staden kombineras med dess egna ljud, de flesta inspelade av Reich själv: biltutor, dörrar som slår igen, tryckluftbromsar, pålkranar, bilalarm, hjärtslag, båthorn, polissirener. Här finns också fragmentariska röster från gatutalare, brandmän och poliser — »it’s been a honeymoon, can’t take no mo’«… »it’s full a’ smoke!«… »guns, knives or weapons on ya?«…

Stämningen är till en början ganska lättsam, för att efterhand bli allt mörkare och allt mer hotfull. Musiken är ofta rytmiskt repetitiv, men också väldigt varierad; den är strukturmässigt komplex, men ändå relativt lättillgänglig för öron som är vana vid modern ambient- och kollage-musik. Dessutom kan den vara väldigt vacker, speciellt när den reflekterar de dystraste och dimmigaste stadsvyerna. Det majestätiska ljudet av signalhornet på en nattlig Staten Island-färja, ackompanjerat av hamnbojarnas lågmält klingande klockor, har en lika känslomässig effekt som musik någonsin kan ha.

Sebastian Stebe

Annonser

Postat i:Album #22, Betyg 07, Sebastian Stebe, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: