Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #22] Album: ROBERT POLLARD – Not in My Airforce

ROBERT POLLARD

Not in My Airforce

Matador/Border

När Guided By Voices tidigare i år släppte »Under the Bushes Under the Stars« var historien om bandet redan så tilltrasslad att ingen längre kunde svara på hur många album som kommit ut, än mindre hur många singlar som släppts eller riktigt vilka alla de, enligt uppgift cirka 40 olika, musiker var som i perioder varit medlemmar.

Dessutom hade Guided By Voices till detta album, som borde vara deras elfte, bytt sin sedvanligt låga budget och sparsmakade inspelningsteknik mot en riktig studio, jämförelsevis lång studiotid, avancerade hjälpmedel och högst professionell produktionshjälp av Steve Albini. På »Under the Bushes Under the Stars« fanns mycket som gick igen från den högst förenklade, råa rock’n’roll Guided By Voices har byggt sin tioåriga karriär på. Men ljudbilden var en ny, klarare värld.

Med detta i baktanke känns det inte underligt att Guided By Voices musikaliska motor och enda ständiga medlem, Robert Pollard, nu kommer med ett soloalbum. Ända sedan förste gitarristen Tobin Sprout anslöt sig till Guided By Voices har de två gått i olika musikaliska riktningar. Robert Pollard, som fortsatt skriva större delen av materialet, har centrerat sina något fragmentariska, men ofta spännande rocklåtar kring ett malande riff eller en kort melodislinga.

När de nu båda släpper soloalbum går de i än mer skilda riktningar. Tobin Sprouts »Carnival Boy« är ett konventionellt, om än vasst och direkt popalbum. För Pollards »Not in My Airforce« är uttrycket soloalbum något missvisande. Arbetet har fortgått i intimt samarbete med brodern Jim Pollard, också han tillfällig Guided By Voices-medlem. Dessutom gästar flera gamla GBV-medlemmar, däribland Tobin Sprout och mannen som en gång i tiden lånade bandet ett garage att börja repa i, samt Matt Sweeney från Chavez.

Textmässigt är Pollard öppnare än någonsin. »Not in My Airforce« är en resa in i tankevärlden hos en drygt fyrtioårig man som till för bara ett par år sedan arbetade som lärare eftersom han inte kunde försörja sig själv och sin familj på bara musiken.

Albumet avbildar en pågående musikalisk process från låtidé till halvt eller helt färdig inspelning. Och inget fel i det; jag hade älskat att följa med till exempel Sonic Youth på samma väg, bara jag vetat att slutdestinationen var ett färdigt resultat. Men här dras gränsen för färdigt redan vid godkänt. De många idéerna blir liggande och trådarna knyts aldrig riktigt samman.

Madelaine Levy

Annonser

Postat i:Album #22, Betyg 05, Madelaine Levy, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: