Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #22] Album: RADAR BROS – Radar Bros

RADAR BROS

Radar Bros

Restless/Border

Medan den brittiska popvågen krymper ihop för varje vecka, verkar det som att det finns en närmast outtömlig amerikansk källa att ösa fram nya intressanta artister ur. Förmågor som inte behöver stressas ihjäl av en otålig poppress utan kan sitta och pula i sina hemmastudior i lugn och ro. Jim Putnam är en av dessa lågmälda storheter som skapar besjälad popmusik med enkla medel, även om hans sextonkanalsstudio Skylab är rena Pink Floyd-fasonen jämfört med många lo fi-bröders inspelningsförutsättningar.

Jim Putnam bor i Los Angeles och har en bakgrund i band som Medicine och Maids Of Gravity. Hans nya projekt, Radar Brothers, var en kreativ nödvändighet för Putnam, eftersom han kände sig pressad och låst av att vara med i grupper som låg på stora skivbolag. Han ville helt enkelt dra nytta av fördelarna med att ha en egen studio, och flydde medvetet ner i den alternativa underjorden. Det ska vi vara tacksamma för.

Radar Bros har beskrivits som »tidiga sjuttiotals-Pink Floyd på lithium«, jämförts med band som Acetone, Idaho, Codeine, Spain och själv tycker jag att man kan placera in dem någonstans mellan Palace Brothers akustiska folksånger och Lows hypnotiska pop. Men den största influensen är Velvet Underground. De flesta spåren hasar sig fram i Velvet-tempo, instrumenteringen är ytterst spartansk och nedtonad. Resultatet är ett knippe vackra poplåtar.

På »Take Stuff« låter Jim Putnam som en ledsen Brian Wilson. Texterna är i förhållande till själsfränden Will Oldham en aning kryptiska. När Will direkt hugger fast i hjärtetrakten med rader som »when you have no one, no one can hurt you« vet man inte på samma klara vis vad Jim egentligen försöker säga oss — vilket är synd. Jim Putnam når inte heller riktigt upp till Will Oldhams hjärtslitande sångsätt. Men popvärlden har ändå fått ännu en amerikansk ensamvarg att hålla ett vaksamt öga på. Och arvet från Velvet Underground förs återigen vidare, denna gång på ett stillsamt imponerande vis.

Terry Ericsson

Annonser

Filed under: Album #22, Betyg 07, Terry Ericsson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: