Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #22] Album: PROJECT 23 – 23

PROJECT 23

23

Dorado/Border

För några månader sedan kändes det som om trumfladdret på klubbtolvorna på något sätt passerat klimax och antiklimax på samma gång. Till och med smurfarna var ju inne på drum’n’bass.

Men just på den skälvande gränsen mellan piratradio och Top Of The Pops, just som slipade businessproducenter börjat kopiera attraktiva crossoverrecept som Alex Reeces »Candles« och Goldies »Inner City Life«, just den kritiska morgon då de sista drum’n’bass-aktierna skulle säljas ut på popbörsen slog undergroundscenen tillbaka. Ryktet spreds mun-till-mun, bland radiosquatters och klubb-DJ:s »Cleveland Watkiss är komplett jävla nere med drum’n’bass!«

Det var i princip allt som krävdes för att få igång en hög brutal våg av modiga jazzjunglemixar.

Han vördas nämligen fortfarande som guru i Londons groovekretsar, den 36-årige jazzsångaren Cleveland Watkiss.

Efter att ha förebådat acid jazzen med sitt The Jazz Warriors i mitten av åttiotalet blev han Talkin’ Loud-scenens scatkung, varpå han tog en otippad reggaetripp till Jamaica. De senaste åren har Watkiss lett spännande Sunchilde och söndagsjammat på Blue Note — samtidigt som jungle tagit sig in i venerna på honom.

Kompisar med koll tog honom till hårdklubben Speed i East End just som den genomgick sin magiska metamorfos från raggajoint till skyhög drum’n’bass-himmel. Det var här, och på radiostationer som Kool FM, som Watkiss lärde känna DJ:s som Fabio, Kemistry, Storm och Photek. Han började sjunga med Fabio på Metalheadz-sessioner, där han också introducerades för de två junglekreatörer han några månader senare skulle bilda Project 23 med: DJ Rouge och trummisen Marque Gilmore, som han redan tidigare hört langa levande breakbeats, med riktiga handleder och trummor, på DRUM FM.

Med sin utgångspunkt i jazzskolad musikteori hade Cleveland ganska snart lärt sig höra skillnader mellan olika DJ:s, hur somliga mixade på andra beatet och andra på tredje — teoretiska detaljer jungleproducenterna själva var ovetande om. Watkiss fascinerades av deras intuition, och umgicks med dem för att lära sig tänka — eller snarare bara känna — jungle som dem.

När han i vintras jobbade med DJ Gilbert i Paris och gjorde en av sina märkligaste, mest spännande sånginsatser någonsin insåg han att han inte hade något val — han måste fortsätta utforska drum’n’bass på heltid.

Med sitt Project 23 — som kompletteras av just DJ Rouge och Marque Gilmore — presenterar Watkiss drum’n’bass som du aldrig hört maken till: fuktdroppande fusionjungle där det skolade och intuitiva förenas; jazzvokalism och livetrummor samsas med avancerat muterade samples, analoga bassyntar och introspektiva improvisationer. Albumet har experimenterats fram på klassiskt bebopvis, med DAT-bandaren i konstant »record«-läge.

Skivan består huvudsakligen av programmeringar och är hårddiskinspelad, men Cleveland vägrar kalla det något annat än »live« — »I’m not fucking dead«, som han nyligen raljerade i tidningen Straight No Chaser.

Allt har ett rått rytmiskt fokus, och här finns flera direkta jungleanthems: syntesen mellan jazz, ragga och house i »Deeper« och »23« har redan hunnit bli klubbklassiker, liksom baptistiskt upplyftande »Precious« och den magiskt stökiga och spännande »Pleasure and Pain«, där Cleveland i texten berättar hur han rattade in Kool FM 1992 och hur han nu »stand with my feet on the ground, in connection with everything«… sången har en sådan soulpoetisk precision att dess dovt speedade nattdoft av östra London löper som en eld ur högtalarna och rusar rätt upp i hjärnan medan man lyssnar.

Jag skulle kunna hävda att Project 23 är som Sun Ra med soulmelodier, reggaecool och breakbeats, men det räcker inte. Project 23 är inte bara Cleveland Watkiss livs viktigaste verk, det är hela drum’n’bass-scenens framtid siad och förverkligad på en och samma CD.

Man kan bara gissa vad som kommer att räknas som klassiker om 20 år, men det skulle inte förvåna mig om »23« i framtiden kommer att rankas just så som den känns för mig, just nu: det största och mest banbrytande crossoveralbumet sedan Miles Davis »Bitches Brew«.

Kjell Häglund

Annonser

Postat i:Album #22, Betyg 09, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: