Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #22] Album: JIMMY WEBB – Ten Easy Pieces

JIMMY WEBB

Ten Easy Pieces

Guardian/import

När Jimmy Webb landade på Hollywoods popscen under senare hälften av sextiotalet fick hans musik epitetet »superpop«. Det var eleganta, välskrivna låtar och stora, störtsnygga, storslagna arrangemang. Det var musik som lånade av både Sinatra, Phil Spector och »Pet Sounds«.

Webb jobbade med Glen Campbell, The Fifth Dimension, Johnny Rivers, Richard Harris, Sinatra och Barbra Streisand. Och låtar som »Galveston«, »Up, Up, and Away«, »Wichita Lineman«, »By the Time I Get to Phoenix«, »Didn’t We« och »MacArthur Park« skrevs in i boken över låtar som aldrig dör och som barpianisterna sedan spelat till förbannelse.

Webb själv blev rätt snart »omodern«. Han försökte sig under sjuttiotalet på en karriär som mer regelrätt singer/songwriter, men det ville sig aldrig riktigt. Ett tag var han mest känd för att Iggy Pop och James Williamson spelade in »Kill City« i hans hemmastudio.

Men så, i modern tid, började andra än barpianister och avdankade »crooners« intressera sig för hans låtar. Min speciella favorit, »Wichita Lineman«, har de senaste åren gjorts av både Maria McKee och R.E.M. på skiva. I glimrande, kärleksfulla versioner. Visserligen undanstoppade på CD-singlar, men ändå. Häromåret gav amerikanska Warner ut en samling med det bästa ur hans sjuttiotalsproduktion. Samtidigt återvände han till skivdiskarna med albumet »Suspending Disbelief«.

Fast det är dagens album jag väntat på. »Ten Easy Pieces« ger oss hans egna tolkningar av de klassiska låtarna — från »Galveston« och »MacArthur Park« till »The Moon Is a Harsh Mistress« och »Highwayman« — i versioner utan all onödig barlast. Tre av spåren har bara Webbs eget piano i kompet. På ett spår tar mästergitarristen Dean Parks ett utsökt solo, Shawn Colvin lägger en effektfull spökröst till »Didn’t We« och till självmordsfunderingarna i »Galveston« läggs ett försiktigt dragspel, under Michael McDonalds lika välavvägda andrastämma. »Phoenix« släpper in en ensam steelgitarr och på »Mistress« dyker en stråkkvartett upp.

Och Webb sjunger låtarna som om han äntligen vågar inse hur bra de är. Inifrån, med respekt och fullständig identifikation med texterna. Och fortfarande är »I need you more than I want you, and I want you for all time« den vackraste kärleksförklaring jag kan tänka mig.

Lennart Persson

Annonser

Filed under: Album #22, Betyg 08, Lennart Persson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: