Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #22] Album: CHARLIE LOUVIN – The Longest Train

CHARLIE LOUVIN

The Longest Train

Watermelon/MNW ILR

En ljuvlig, fullständigt ljuvlig platta. Charlie var tillsammans med brodern Ira countryduon The Louvin Brothers, som gjorde flera hundra inspelningar från 1947 till 1963, då de skildes åt som bittra ovänner. En sedan länge planerad gospel-LP spelades ändå in och sista låten bröderna sjöng tillsammans var »What Would You Take in Exchange For My Soul«. Ira, en våldsam och vid det laget gravt alkoholiserad man, sjöng den vackra tenorstämman. Gud var dock inte på förhandlingshumör och mindre än ett år senare omkom Ira i en våldsam bilolycka, på väg hem till Alabama.

Men brödraduons musik levde vidare, inte minst som inspirationskälla för en annan brödraduo, The Everly Brothers. I slutet av sextiotalet hade den sedan ett avgörande inflytande på den musik Gram Parsons och musikerna omkring honom gjorde. Och Emmylou Harris har fortsatt att spela in brödernas låtar under hela sin karriär.

Charlie har fortsatt sin gärning i countryvärlden, och är i dag nästan sjuttio år gammal. Rösten är egentligen rätt körd, med beskuret omfång och den distinkta udden avtrubbad av ålder och förslitning. Ändå är det här en underbar platta, just tack vare Charlies sång.

Han får ypperlig hjälp av ett gäng musiker som måste ha älskat uppdraget. Julian Dawson spelar, producerar och har skrivit tre av låtarna, allt med samma kärleksfulla känsla. Gitarristen Steuart Smith, från Rosanne Cash-bandet, är strålande rakt igenom. Barry Tashian, från en av de mest klassiska uppsättningarna av Emmylou Harris Hot Band, och hans fru Holly finns med som sångstöd, precis som Jim Lauderdale och Katy Moffatt. Det är definitiv Emmylou-varning när Moffatt kommer in, strax efter Charlies gripande ordlösa sång mitt i låten. Vackert så det gör ont.

Sex gamla Louvin-klassiker, Malvina Reynolds »Turn Around«, en oväntad version av Sandy Dennys »Who Knows Where the Time Goes« och fyra nyskrivna låtar står på repertoaren. Och Charlie sjunger så att tiden står still. Eller som om han hoppades att den kunde göra det. Han sjunger så innerligt, så nära, så varmt, så känsloladdat, som om han aldrig mer skulle göra någon inspelning igen.

Han sjunger som om han vill att vi aldrig ska glömma bort honom.

Risken lär vara obefintlig.

Lennart Persson

Annonser

Postat i:Album #22, Betyg 07, Lennart Persson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: