Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #22] Album: BILL JANOVITZ – Lonesome Billy

BILL JANOVITZ

Lonesome Billy

Beggars Banquet/MNW ILR

Bill Janovitz skriver massor av låtar. Mycket som inte platsar, eller kanske framför allt, inte passar in i Buffalo Toms repertoar. Det påstås att Boston-trions sångare skriver tio låtar för varje nummer som hamnar på ett Buffalo Tom-album. Läge för en soloplatta, alltså.

När Janovitz slutligen bestämt sig för att göra »Lonesome Billy« använde han samma recept som kollegan Steve Wynn på första albumet med halvhobbybandet Gutterball: ta med ett gäng polare till en billig studio, se till att det finns ordentligt med dricka och låt det för inspirationens (och studioräkningens) skull gå fort. Sagt och gjort. Med Howe Gelb, Joey Burns och John Convertino från Giant Sand samt Chris Toppin från Fuzzy och några lådor billigt vin begav sig Janovitz till en lätt ruffig sextonkanalsstudio intill en järnväg i Tucson, Arizona. Fem dagar senare var plattan klar.

Resultatet känns precis så spontant och trivsamt opretentiöst som antagligen var tanken. »Lonesome Billy« är en charmig platta, där Janovitz visar upp en folk- och countrytonad sida av sig själv som enbart blommat upp i enstaka ögonblick på Buffalo Toms plattor. Nog för att ett hårt, larmigt nummer som »Gaslight« skulle kunna vara plockat från trions senaste album, det lite underskattade »Sleepy Eyed«. Den sprödare »Shoulder« kunde kanske ha legat på »Big Red Letter Day«.

Men i mycket handlar »Lonesome Billy« om att slita upp och leka med allehanda rötter. »Strangers« är country med så gott humör att den nästan känns som en pastisch på genren. Instrumentala »Ghost in My Piano« är bagatellartad kabarémusik med Tom Waits-anstrykning. Sedan är det möjligt att det beror på att jag hört Olle Ljungströms version, men jag tycker Janovitz lyckas riktigt bra med sin tolkning av den gamla standarden »My Funny Valentine«.

Bäst är emellertid inledande »Girls Club«, ett slags möte på halva vägen mellan Buffalo Tom och The Band med skarpsynt text, samt avslutande »Red Baloon«, där Janovitz leker Lee Hazelwood & Nancy Sinatra med Chris Tippin och där en tågvissla från järnvägen utanför effektfullt letar sig in genom de dåligt isolerade studioväggarna.

Bill Janovitz verkar själv inte tro att »Lonesome Billy« ska välta några skivaffärer. Den är heller inte ett lika gediget och sammanhållet verk som Buffalo Toms senaste plattor. Men sitter den gode Bill på mer ratat material i den här klassen beställer vi en uppföljare redan nu.

Håkan Steen

Annonser

Postat i:Album #22, Betyg 06, Håkan Steen, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: