HELÉN ERIKSEN
Standards
Blue Note/EMI
Sedan hon redan som halvknäpp tioåring upptäckt Charlie Parker förgyllde hon den västnorska vardagstorften med jazzplattor och egna övningar på saxofon efter skolan. På högstadiet började hon hänga med hip hopare, men inget av de lokala banden begrep sig riktigt på hur de skulle handskas med hennes sång och sax.
Så Helén drog till Oslo och träffade storbyns mastermixer Tommy Tee, som nu producerat hennes första album.
Som bäst, som i inledande »Holy Ground«, låter Eriksens sång, sound och harmonik smått gudomlig; som när Stina Nordenstam var nybakad, eller som ett fiktivt framtida, nedvarvat Cardigans.
Ytterligare ett par spår håller om inte samma mått så åtminstone samma måttenhet, men resten spelar i en undermålig liga.
Mest störande är ett småfegt, underarbetat dubmoment i produktionen som antingen borde ha fullföljts och tänjts ut i svängarna eller plockats bort helt — nu känns ljudet, på alla de slaggiga hip bop-spår som tyvärr överväger, minst fem år för gammalt.
»Standards« är tung i gumpen snarare än i mixen. Eriksen har lyckats med bedriften att göra en snudd på lika lovande som dålig debut.
Kjell Häglund
Filed under: Album #22, Betyg 05, Kjell Häglund, HELÉN ERIKSEN, Kjell Häglund
