Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #22] Album: FOXY BROWN – Ill NaNa

FOXY BROWN

Ill NaNa

Def Jam/PolyGram

17-åriga Inga Marchand, alias Ill NaNa, alias Foxy Brown, är på god väg att bli världens största kvinnliga MC. Och detta efter bara en handfull inhopp hos andra artister. Ända sedan gästspelet hos LL Cool J på »I Shot Ya« för knappt ett år sedan har hon, via remixen på Totals »No One Else«, duetten med Jay-Z på »Ain’t No Nigga« och, inte minst, Case och Mary J. Bliges »Touch Me, Tease Me« med sitt kaxiga utspel, sitt kattlika utseende och sin rökiga stämma blivit föremål för en enorm uppmärksamhet.

Många har irriterat sig på henne och avfärdat henne som en bortskämd barnunge som bara rappar om märkeskläder, juveler och flådiga bilar. Jeru The Damaja bet ifrån på »One Day« med de bittra raderna »I couldn’t recognize the clowns/Cos they were all hooded down/But I peeped Foxy Brown, sipping Cristal in the background/With fake alligator boots on/And smack dab in the middle was hip hop with a Versace suit on«.

Foxy ryckte på axlarna. Hon har alltid gillat Gucci och Versace, varför skulle hon skämmas för det, och konstaterade sedan lakoniskt att Jeru förmodligen bara var avundsjuk. Han hade ju aldrig gjort någon guldsingel. Själv kunde hon välja mellan nio skivbolag som slogs om att få hennes signatur på ett kontrakt, och till sist blev det Def Jam som, i hård konkurrens med Bad Boy Entertainment, tog hem segern.

När hon nu släpper sitt första album under eget namn, ger hon Jeru och alla de andra belackarna en rejäl knäpp på näsan. »Ill NaNa« är inte alls bara den glättiga odyssé i designerbabblande och drinksörplande som många, även jag själv, väntat sig. Tillsammans med The Firm — klicken där, förutom Foxy själv, bästisarna Nas, AZ och Cormega ingår — plus Havoc från Mobb Deep, Blackstreet, Puffy Combs, Method Man och en hel drös andra har hon skapat ett tungt och magnifikt hip hop-album, text- såväl som låtmässigt.

I skivans intro läser en basröstad man upp en presentation av alla som medverkar, ungefär som i en filmtrailer. Sedan följer tretton låtar, och det finns inte ett enda svagt spår bland dem. Nas, som myntade smeknamnet Nana, gästar tillsammans med AZ på »La Familia«, och i »(Holy Matrimony)« återgäldar Foxy med en kärleksförklaring: »You got to understand/I’ll die for ‘em/Give me the chair and I’ll fry for ‘em/and if i got to take the stand I’ll lie for ‘em«.

Många av texterna, framför allt »The Chase« har uppenbart filmiska kvaliteter i sina beskrivningar om hur The Firm i maffiamunderingar glider runt i dyra bilar genom New Yorks ghetton.

Produktionen och arrangemangen, mestadels signerade Trackmasters, är strålande. I första singeln »Get Me Home« möter Foxys röst Blackstreets smekande stämsång över en sampling av Eugene Wilds »Gotta Get You Home Tonight«; i »(Holy Matrimony)« ligger pianot från Mary J:s »I Love You« och pinglar under rapen. I »No Ones« är refrängen norpad rakt av från SOS Bands »No One’s Gonna Love You«, och i Foxys tappning förvandlas den från vispande åttiotalssoul till rå R&B.

Det imponerande uppbådet bakom Foxy har naturligtvis del i att plattan blivit så bra, men det är ändå helt och hållet hennes eget album. Hon klår inte Bahamadia — »Kollage« är fortfarande oöverträffad — men därefter är Foxy Brown årets vassaste kvinnliga hip hop-artist.

Anna Hellsten

Annonser

Postat i:Album #22, Anna Hellsten, Betyg 08, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: