Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #22] Album: ETIENNE DAHO – Eden

ETIENNE DAHO

Eden

Virgin

De franska airbrushpojkarna Pierre & Gilles gjorde illustrationerna till Etienne Dahos andra album »La Notte La Notte« för tolv år sedan. Deras känsla för mjuka konturer, neongnistrande altartavlor ständigt på väg att flyta ut i egendomliga färgskalor, fångade kärnan i den romantiske Rennes-sångarens flyktiga pop. »Eden« är hans sjätte album, det första på fem år, och har lika behagligt suddiga närbilder av Etienne på konvolutet. Han står på en strand, gissningsvis på franska västkusten i trakterna kring La Rochelle dit han ofta åker, med bar överkropp, lätt solbränna, fuktigt hår och sugande, bärnstensfärgad blick.

De flesta svenskar hade på sin höjd hört hitsinglarna »Comme Un Igloo« och »Saudade« från Etiennes förra album »Paris Ailleurs«, när han i fjol slog sig ihop med de brittiska poppiloterna Saint Etienne och under några månader var bandmedlem i gruppen Saint Etienne Daho. Singeln »He’s on the Phone«, en speedad, engelsk version av hans första superhit »Week End a Rome«, blev britternas största listframgång hittills och många glömde att det var en cover. Den kortvuxne fransmannen gjorde i och för sig inget större väsen av sig när kvartetten for runt. Han såg det mer som en trevlig semester från franska åtaganden som att ge utsålda konserter på Le Zénith.

Etienne är en lugn man. Ibland låter han nästan frånvarande när han sjunger, som om han hade tankarna på annat än de finurliga texterna. Men det är just hans stoiska framförande som gör honom unik på en fransk popscen där alldeles för många missbrukar de stora gesterna. Om man hört hundra crooners slita ut sina hjärtan i uppblåsta ballader, trots att de har mindre soulkänsla än Gonzo i Mupparna, blir effekten enorm när en kille i mörk kostym sjunger om kärlek som om det bara var en notering i planeringskalendern.

Etienne arbetar bäst med de svalare delarna av sitt känsloregister. Vilket inte betyder att han saknar inlevelseförmåga. En av de bästa inspelningar jag hört med honom är hans cover av Syd Barretts »Late Night«. Etienne påstår att han grät när han spelade in den och jag tror honom. Men han torkade förmodligen bort tårarna innan varje ny vers.

»Eden« låter lika elegant som väntat. Väl avmätta stråksektioner sicksackar under de elektroniska arrangemang som Etienne bara blivit bättre och bättre på sedan han spelade in sitt tredje album »Pop Satori« med technogurun William Orbit som producent. Inledande »Au Commencement« har sköna, snabba breakbeats garnerade med fågelkvitter. »L’Enfer Enfin« och ett par andra låtar knyter ihop halvakustiska gitarrer med syntslingor lika säkert som Depeche Mode i »Enjoy the Silence«. Mer hawaiidarrande ackordföljder i »Quand Tu M’Appelles Eden« för tankarna till Etiennes gamla blueskompis Chris Isaak.

Sarah Cracknell körar sött i balladen »Les Passagers«. Brasilianska supersångerskan Astrud Gilberto förför »Les Bords de Seine« med sin strävt sexiga stämma tills musiken säckar ihop av en hjärtinfarkt.

Men det man minns bäst efter en lyssning är mantrat i den jazzpyntade »Un Serpent Sans Importance«. Över diskantbrusig trumpet och tossiga breaks upprepas orden »je veux qu’on m’aime« (jag vill bli älskad) om och om igen.

Fredrik Strage

Annonser

Postat i:Album #22, Betyg 07, Fredrik Strage, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: