Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #22] Album: CHAVEZ – Ride the Fader

CHAVEZ

Ride the Fader

Matador/Border

Matt Sweeney; sångare, gitarrist och musikalisk ledstjärna i Chavez, har headbangat så länge han kan minnas. Han var bara ett halvår gammal då han för första gången skrämde livet ur sina föräldrar. Lille Matt hade inte riktigt fått som han velat och hade därför satt sig att dunka huvudet i väggen.

Dunkandet blev en vana, och Matt Sweeney levde sina första år med en hornliknande bula i pannan. Och han har egentligen inte slutat slänga med huvudet sedan dess. Via en period som fanatiskt Kiss-fan, och nästan lika fanatisk Rush-anhängare strax innan tonåren, till ett par års musicerande i bortglömda retrorockarna Skunk, har han fortsatt att påkalla uppmärksamhet genom att svänga sin lugg.

Metoden verkar fungera. Chavez anspråkslösa dumrock, som balanserar på en skör lina mellan hårdrock och alternativ pop har skrivits upp av de största finsmakarna i amerikansk rockpress.

Chavez är allas favoritband; Guided By Voices har tagit dem under sina beskyddande vingar och Matt Sweeney gästar Robert Pollards soloalbum. Då Nada Surf spelade i Stockholm för ett tag sedan gjorde de en Chavez-cover och berättade glatt att Chavez egentligen var ett mycket bättre band, och borde ha stått där på scenen i stället för dem själva.

Kvartetten Chavez har, något missvisande, tagit sitt namn från det mexikanska uttrycket för »Svensson«. De låter varken familjevänliga eller tråkigt strömlinjeformade. Matt Sweeney verkar inte ha gett upp barndomsdrömmen om att få bli medlem i Rush. Chavez dundrar fram, drar sig inte ens för att låna från AC/DC. De bygger oftast sina låtar runt crescendon som de arbetar sig fram till under bara ett par takter och sedan avnjuter i korta men intensiva instrumentalsektioner.

Men det är i Sweeneys röst som Chavez har sin riktigt stora tillgång. Där finns så mycket mer än vad som i vanliga fall brukar komma ut ur okänsligt brölande hårdrockare. Han har en inbyggd finkänslighet och närvaro som inte många av de amerikanska alternativbandens sångare kan skryta med. Så blev också debutalbumet från i fjol, »Gone Glimmering«, som bäst i sina fåtaliga akustiska sektioner.

På samma vis är hela »Ride the Fader« lyckad, men bara riktigt genialisk i lugna »Ever Overpsyched« där disten lagts bort, ett piano plockats in och Matt Sweeneys röst lämnats att ljuda klar.

Madelaine Levy

Annonser

Postat i:Album #22, Betyg 06, Madelaine Levy, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: