Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #22] Album: HAROLD BUDD – Luxa

HAROLD BUDD

Luxa

All Saints/House Of Kicks

Uppväxten i det lilla samhället Victorville i Mojave-öknen utanför Los Angeles ekar fortfarande klar och tydlig i Harold Budds musik. Han är skolad kompositör, men har valt ett uttryck som tillåter alldeles för mycket enkel melodisk skönhet för att riktigt kunna tas på allvar av den akademiska sfären.

Under en kort period i sin ungdom var han jazztrummis och spelade bland annat tillsammans med Albert Ayler — en av den moderna jazzens stora visionärer — när de båda tillhörde samma grupp i det militära. Sextiotalet ägnade han åt att utforska en starkt tålamodskrävande minimalism. Men så fort han hittade hem (i alla bemärkelser) blev musiken enkel, vidsträckt, landskapslik.

I en intervju berättade Budd att han som liten kunde gå i princip hur långt som helst åt vilket håll som helst och ändå vara ensam. Det var inte så att det inte fanns några människor runtomkring, men de var tillräckligt få för att friheten och känslan av öppenhet skulle bibehållas. Budd beskrev också tystnaden på ett liknande sätt — det var inte helt tyst, men de ljud som hördes var oftast avlägsna och utdragna; sällan påträngande.

När man nu lyssnar på skivor som »Lovely Thunder«, »The White Arcades«, »The Pavillion of Dreams«, »The Serpent (in Quicksilver)« och »Abandoned Cities« är det bilder från ett sådant landskap som breder ut sig över näthinnan: sand, oskymd himmel, torr vegetation, förfallna byggnader, murket trä, dammigt tegel, gamla radioapparater som fångar upp sändningar från andra världar — långt, långt borta, på andra sidan öknen.

Karriären har rymt en hel del sidosprång — samarbeten med bland andra Brian Eno, Andy Partridge (XTC), Hector Zazou och Cocteau Twins — men Harold Budds säregna musik har inte förändrats särskilt mycket. Landskapen har ibland varit varmare, som på »Lovely Thunder«, ibland nattligt sensuella, som på »The Pavillion of Dreams«, ibland kyligt hotfulla, som på »Abandoned Cities«, men det har alltid varit landskap och deras svårfångade atmosfärer har nästan alltid framkallat en känsla av historia och vördnad, en sorts arkeologisk mystik. Och det är just mystiken, det vackert otydliga och främmande, som gjort att varje ny skiva med Budd lyckats vara fängslande (så länge han avhållit sig från att läsa poesi, måste det tyvärr tillägas).

Harold Budds nya album, »Luxa«, är på ytan en hyllning till en rad personer han beundrar, uppdelad i fyra underrubriker, men jag tror inte att vare sig personnamnen eller rubrikerna spelar särskilt stor roll för lyssnarens upplevelse av musiken. Det här är till stor del samma gamle Budd: luftigt utsträckta pianotoner, varma elektroniska sjok och enkla, försiktigt skiftande harmonier, med tillskott av afrikanska rytmer och indiska klockor så lätta att hela ljudbilden leviterar.

Stundtals kan jag tycka att musiken blir väl oförarglig — att den svävar iväg nästan obemärkt på den ljudmatta Budd själv en gång kallade för »lovely music« — men så dras jag plötsligt in igen. Resan genom den amerikanska öknen fortsätter.

Sebastian Stebe

Annonser

Postat i:Album #22, Betyg 07, Sebastian Stebe, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: