Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #22] Album: AZ YET – Az Yet

AZ YET

Az Yet

LaFace/BMG

De fem skönsjungande ynglingarna i Az Yet har hållit på ett bra tag nu. När många andra grupper i genren är ett gäng barndomskompisar som råkat ramla över någon talangscout, eller bara är en renodlad skrivbordsprodukt, har Az Yet tagit god tid på sig att sätta samman vad de nu marknadsför som Den Perfekta Vokalgruppen.

Ursprungsmedlemmarna Shawn Rivera och Dion Allen fick leta länge innan de fann fullvärdiga sångare till sitt projekt. Kenny Terry ramlade de över i en hotellobby i Philadelphia 1991. Kenny jobbade i receptionen och under lediga stunder gick han och gnolade för sig själv. Dion och Shawn var på väg ut från hotellet när de hörde honom och de blev så förtjusta att de, utan ett ord, gick fram till Kenny och stämde upp i spontan stämsång — vips var Az Yet en trio.

Fortfarande fattades ändå ett par röster, och när de efter ihärdigt tjatande fått med sig före detta Boys II Men-medlemmen Marc Nelson, och slutligen Darryl Anthony, hade det tagit drygt sex år att göra gruppens sound komplett. Denna petighet har dock gett riklig utdelning — nu är de Babyface egna gunstlingar med guldkantat skivkontrakt och med sitt luxuösa debutalbum sjunger de sig rakt in i den förnämsta souleliten.

Az Yet följer stallbröderna Outkasts exempel på deras konvolut »AT Liens«, och bifogar lika larviga som gulliga listor med uppgifter om ögonfärg, civilstånd, hobbies, favoriträtter och stjärntecken. Alla fem listar Babyface som sin största musikaliska influens. Darryl brukar glo på fotbollsmatcher på TV. Shawn gillar musselsoppa. Dions favoritfilm är »Jurassic Park«.

Ja, jisses. När de sedan brer på med vältaliga beskrivningar om hur attraktivt det är med intellektuella flickor — »a woman who reads is sexy« — och att de aldrig skulle kalla sina kvinnor för något annat än »ladies« — »because when I’m with you that’s how you will be treated… like a beautiful lady« — börjar jag associera till Reeves & Mortimers djävulska Barry White-parodi snarare än till kärleksvalrossen själv.

Musikaliskt är det dock en soulromans av bästa märke, med motiv från jazz, gospel och blues. Från inledande singelspåret »Last Night« över latinofärgade »The Arrow« till Hollywoodstråkarna i den ljuvliga »Inseparable Lovers« är »Az Yet« en enda lång skönhetsupplevelse. Az Yets röster vilar i en produktion så följsam att man knappt lägger märke till den, den bara lyfter fram sången ännu mer. Bara i stuffiga »Every Little Bit of My Heart« hörs ett hårdare och ruffigare sound, i övrigt är ljudbilden överdådig och gnistrande vacker.

Det är inte nyskapande för fem öre, men så smakfullt arrangerat och, framför allt, så rasande välsjunget att man inte kan annat än kapitulera.

Anna Hellsten

Annonser

Postat i:Album #22, Anna Hellsten, Betyg 07, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: