Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #21] Album: SMOG – The Doctor Came At Dawn

SMOG

The Doctor Came At Dawn

Drag City/MNW ILR

»I’m absolutely asocial. I don’t answer my phone. I prefer to be alone.«

— Bill Callahan i nummer sju av fanzinet »Second Skin«.

Bill Callahan är ingen lycklig man. Han går knappt utanför dörren till sin fallfärdiga lägenhet i Sacramento. Han föredrar att sitta inomhus och spela på sina gitarrer. Sedan 1990 har han, under pseudonymen Smog, släppt sex skivor. Den första, en ren soloprestation han döpte till »Sewn to the Sky« är inspelad på något han själv kallat »the dumpster portastudio«, utgiven på Disaster Records och låter som Sebadoh på till exempel »Weed Forestin’«, när de fortfarande gjorde aggressiva akustiska låtar med målsättningen att skrämma skiten ur folk. Skivorna efter den har varierat musikaliskt, olika samarbetspartners har kommit och gått, men en sak har de gemensamt: Bill har inte mått bra när han spelat in dem. Texterna är genomgående kolsvarta och vare sig de handlar om hans familj, hopplösa förhållanden eller människor han föraktar framför han dem oftast med en röst så resignerad, så naken, så bortom all frälsning att — åtminstone jag — ofta blir illa berörd.

»The Doctor Came At Dawn«, Smogs sjätte album, är inget undantag från allt det här. Musikaliskt är det en blandning av den förra fulllängdsskivan, »Wild Love«, som släpptes 1995, och den till viss del Steve Albini producerade EP:n »Kicking a Couple Around« som kom tidigare i år. Det är låtar i begravningstempo. Ledsamma, stillsamma akustiska gitarrer. Dystra pianon. Suggestiva orglar. Stråkarrangemang så atmosfäriska, så ödsliga, som vore de inspelade i en gotisk katedral. I »Somewhere in the Night« får Bill vanligen så livsbejakande musikaliska uttryck som handklappningar och »a-ha-ha-haas« att låta självmordsbenägna. Cindy Dall (Bills trognaste samarbetspartner) förgyller »Lize« med sin viskande körsång. »Spread Your Bloody Wings« avslutas med något som låter som en harpa, oerhört långsamt spelad. Musiken ramar på ett hårresande perfekt sätt in texterna. När Bill i inledande »You Moved In« sjunger om J.D Salinger (»kneeling in some bunker«) gör han det till plockat gitarrkomp, Satie-piano och en majestätisk stråkvägg. I avslutande »Hangman Blues« gnyr både han och hans gitarr »life’s a joke«.

Bill Callahan är fortfarande ingen lycklig man — »The Doctor Came At Dawn« andas monumental ensamhet. Jag tror inte att den lämnar någon oberörd.

Johan Jacobsson

Annonser

Postat i:Album #21, Betyg 08, Johan Jacobsson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: