Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #21] Album: DIVERSE ARTISTER – Tokyo Invasion, Volume 1: Cosmic Kurushi Monsters

DIVERSE ARTISTER

Tokyo Invasion, Volume 1: Cosmic Kurushi Monsters

Virgin/import

Samtidigt som Japan har världens mest naivt stiliserade popestetik frodas i Tokyo världens i särklass mest extrema rockscen. Artisterna bakom de 22 spåren på den här överblicken tycks inte för ett ögonblick reflektera över vad som är omoget eller respektabelt, rätt eller fel, snyggt eller fult; de bara spelar på, med våldsam, desperat entusiasm, som om deras värld skulle gå under i vilket ögonblick som helst och allt som finns att uttrycka måste pressas fram omedelbart. Det finns inte en sekund över till vare sig tvekan eller eftertanke.

Den musikaliska drivkraften i grupper som Musica Transonic, Ruins, Melt Banana, Boredoms och High Rise är en hänsynslöst muterad hårdrock, där alla genrens konventioner genomborrats till oigenkännlighet av psykedelia, sampladelia, jazz, elektronikbaserad noisemusik och fri improvisation. Det är ett starkt, omtumlande uttryck, men inte i första hand på grund av det massiva oväsen grupperna är kapabla till, utan för att musiken samtidigt befinner sig i ständig, upprorisk förändring. Den slingrar sig fram med spastiska rörelser och vägrar följa någonting annat än sin egen inre struktur. Efter sig lämnar den svårtydda kartor över inre regioner — över smärta, schizofreni och paranoia — men också resterna av ett extatiskt firande.

De artister som fått mest uppmärksamhet utanför Japan hör fortfarande till de mest spännande. Boredoms bidrag, »Pow Wow Wow«, är typiskt för deras osannolika, hyperenergiska genremördande, medan den fantastiske Keiji Haino (också medlem i Fushitsusha och Vajra, både med spår här) dränker sin nervslitande, feminint ljusa stämma i ett elgitarrkaos som närmar sig blåsinfernot på Peter Brötzmanns »Machine Gun« i intensitet. Tempot sänks sedan en stund under samplerbaserade Ground Zeros »Paraiso 1«, där rasslande cymbaler, försiktiga elgitarrer och en kinesisk sångslinga närmar sig varandra i en allt mer intim atmosfär.

Men den intensivt livskraftiga desperation som präglar hela den här dubbel-CD:n är aldrig långt borta. Plötsligt exploderar allt i ett ohyggligt, söndertrasat gitarrsolo. Oordningen är återställd.

Sebastian Stebe

Annonser

Postat i:Album #21, Betyg 08, Sebastian Stebe, , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: