Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #21] Album: THE SAINTS – Howling

THE SAINTS

Howling

Blue Rose/MNW ILR

Få rocktalanger har väl så till den milda grad trampat på och nonchalerat sin egen karriär som den till Malmö inflyttade australiern Chris Bailey.

En magnifik sångare. En lika vass och personlig låtskrivare. Och samtidigt en fullständigt patetisk PR-agent och människokännare. I alla fall vad beträffar de närmaste rådgivarna. Gång på gång har han varit nära någon sorts genombrott, men varje gång har det hänt något på vägen som fått resultatet att bli en svag skuggbild av de ursprungliga intentionerna. Och inte så sällan måste ansvaret läggas på skivbolagsrepresentanter och andra inblandade. Plus Bailey själv som låtit det ske.

Nu finns han på det lilla tyska bolaget Blue Rose, som i likhet med många likasinnade entusiaster — som City Slang och Glitterhouse — i alla fall är entusiastiska och ambitiösa.

För första gången på mycket länge har Chris Bailey putsat glorian på den grupp han en gång startade för över 20 år sedan — Saints. Kvar från »I’m Stranded«-eran finns bara namnet; i dagens Saints ingår yngre förmågor, som Måns Wieslander (gitarr), Michael Rayliss (bas) och Richard Childs (trummor). Samt Bailey själv på osorterad gitarr och vilda vrål.

»Howling« är rapp, snabb rock som knappt fått av sig ytterkläderna. Men den ger också ett lite hafsigt och ofärdigt intryck, delvis för att bandet inte riktigt fyller ut låtarna ordentligt.

Skivan är tyngre och slamrigare än vad vi vant oss vid från Bailey under senare år. Inledande titelspåret och efterföljande »Shadows« är vildsint, stökig och yvigt flaxande rock med tunga, brötiga gitarrer och megafonsång. De anger om inte tonen så i alla fall stämningen på plattan.

Tyvärr är »Howling« en frustrerande ojämn historia, där flera av låtarna inte känns riktigt färdiga. Kanske beror det på de ickeexisterande arrangemangen, eller kanske bandets — och i synnerhet trummisens — oförmåga att svänga på ett ledigt och naturligt sätt. Då blir det inte sällan lite yxigt.

Men en fem-sex låtar håller hög standard, som vackert uppbyggda »Blown Away«, metodiskt finsnickrade »Only Dreaming«, eller »Good Friday«, som tar oss ut på den klassiska Bailey-banan.

Då är vi nära de musikaliska stunder då Chris Bailey varit som allra bäst. Synd att ingen tagit tillvara på de tillfällena.

Micke Widell

Annonser

Postat i:Album #21, Betyg 06, Micke Widell, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: