Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #21] Album: MAURO SCOCCO – Godmorgon Sverige

MAURO SCOCCO

Godmorgon Sverige

Diesel Music

Min första kontakt med Mauro Scocco var någon gång i mitten på åttiotalet. Det var med singeln »I dina ögon« från Ratata-plattan »Sent i september«, och refrängen var det mest skamlösa mina tolvåriga öron hört: »Du är en kvinna och du vet vad du vill, jag är bara en pojke men när du rör mig så blir jag hysterisk, ge mig en ledtråd för jag vill ha dig«.

Sedan dess har han varit en ständig följeslagare, och på den tiden var det definitivt av fler anledningar än de strikt musikaliska. Det var jag förstås inte riktigt villig att erkänna. Jag minns att en av mina vänner med ett hångrin slängde fram ett uppslag ur VeckoRevyn framför mig. Rubriken var »Sveriges mest attraktiva ungkarlar«, och under bilden på Mauro Scocco stod det nåt i stil med att han var alternativet för okyssta småbrudar som kramade sin nalle och drömde om en kille som inte rapade eller hade porrtidningar i garaget. »Det är verkligen du, Anna« sade hon belåtet. Jag protesterade högljutt, men så här i efterhand är jag medveten om att min besatthet av Mauro inte var av en högre natur än den som fick flickor med andra smakriktningar att klippa ut bilder på Dag Finn (möjligen hade jag bättre smak). Och nu, 1996, är det där betydelselöst. Att analysera Mauro ur ett jollrigt flickrumsperspektiv är inte längre viktigt för mig, det är ganska länge sedan han upphörde att fungera som idealiserad mansbild och snuttefilt mot tonårsångest. Det väsentliga är att jag i processen utvecklade en hängiven beundran också för artisten Mauro Scocco.

Han tillhör den lätträknade skara artister vars nya verk jag alltid kastar mig över med entusiasm och nyfikenhet, och trots att det samlade intrycket av hans fem soloplattor (sex, om man räknar Ratatas enmansprojekt »Äventyr«) är synnerligen splittrat, har han allt tydligare kommit att framstå som det här landets förnämste kompositör. Mauro skriver vackrare och mer sångbara melodier än någon annan och han har, åtminstone anser jag det, i grund och botten alltid varit en soulsångare. Däremot har han tidvis haft uppenbara problem med att hitta en inramning som gjort hans sånger rättvisa.

Debuten från 1988 tog avstamp i ett minimalistisk åttiotalssound, »Dr Space dagbok« var en förvirrad dekokt av Madonna-pop, fäbodsfioler och rockiga Stones-gitarrer, och den dämpade och rätt mediokra »Ciao!« är minnesvärd enbart för att »Om du var min« finns med.

Det var först när han börjat laborera med ett mer R&B-färgat sound som bitarna föll på plats. Med »28 grader i skuggan« tonade så en avsevärt fräschare och funkigare Mauro Scocco fram, och på »Godmorgon Sverige« har han helt och hållet vuxit in i soulkostymen och gör sitt överlägset bästa album. Det är så här han ska låta. Produktionen — orkestrerad av Mauro och samarbetspartnern Lounge — är myndig och modern utan att för den skull hemfalla till klåfingrigt effektsökeri, han sjunger bättre och säkrare än någonsin, och han har satt ihop ett fulländat knippe melodier.

Att stämpla Mauro Scocco årgång »Godmorgon Sverige« som en ljushyllt och blåögd upplaga av R.Kelly eller D’Angelo är dock att göra det för lätt för sig. Soundet präglas visserligen av samma svängiga lättsinne med tunggungande basgångar och ljuvliga soulharmonier, men det äktsvenska svårmodet löper alltjämt som en underström i Mauros melodier. Textmässigt är han möjligen mer klarsynt och uppbragt än förut — den nyktert prosaiska »Om det är OK« är det tydligaste exemplet — men det vemodigt bitterljuva skymtar ändå fram, det är bara mer välartikulerat än förut.

De nya musikaliska influenserna har inte färgat av sig på hans texter, och jag misstänker starkt att det inte heller skulle fungerat särskilt bra på svenska. Han agerar följaktligen aldrig skrävlande loverboy eller bredbent machomaffioso och den ogenerade och stundtals stereotypa supersexualitet som genomsyrar amerikansk R&B återfinns inte på »Godmorgon Sverige«.

Robert Kelly slår sig för sitt inoljade bröst, frustar som en avelshingst och sjunger »sex me, sex me baby«. När Mauro känner för lite rajtan tajtan så harklar han sig, flinar lite generat och säger till sitt hjärtas utvalda »det är dags/för du vet vad«. En och annan finner det säkert töntigt och tafatt, men jag anser att det är där hans trovärdighet ligger. Vilken genre han än rör sig inom så gör han aldrig avkall på sin artistiska och poetiska särprägel, inramningarna må vara syntfluffiga eller varmt souliga men de tar inte överhanden, Mauros melodier och historier står hela tiden i förgrunden.

Att han fortfarande dras med ett rykte som banaliteternas okrönte konung kan jag inte förstå — i sångtextens begränsade format kan han som ingen annan formulera det svåruttalade och subtila. I »Vissa saker« sjunger han »det är ingen stor affär/bara ett hjärta i exil/kanske finns det en mening med allt som händer i ett liv«, i »Kärleken var här« skildrar han uppbrottet mellan två älskande där mannen förklarar »du ser på mig som för att fråga/vad det egentligen var som hände/jag tror kärleken var här och vände«.

Det är alltså med återseendets glädje jag upplever »Godmorgon Sverige«, men visst märks nytändningen och det hetare och hippare drivet, framför allt i sturska interludiet »El Diablo« där han framstår som en kaxig sugar daddy à la Biggie Smalls och låter Götets egen Little Kim — Deetah från Goldmine — fräsa ur sig en hetlevrad rimsvada.

Albumets största överraskning är »Bilder av dom vi var«, en jazzballad så lyhörd, sval och skimrande att det lika gärna kunde vara Bill Evans trio som Esbjörn Svenssons som kompar, och Mauro sjunger med en ansats och ett utspel lika mjukt och sårbart som en ung Chet Baker.

Över huvud taget lyser han som sångare ännu klarare än förut, hans egenartat flytande vokalfrasering rinner ledigt genom arrangemangen och han använder genomgående ett högt och kraftfullt register, framför allt i de storslagna balladerna som går utanpå allt han gjort. »Vissa saker« sjuder av återhållen förtvivlan, den introspektiva »Dit dagarna för mig« tar vid där »Hel igen« slutade, och kulmen nås med den hjärtskärande sorgsna »Kärleken var här« som, jämte förra albumets »Allt eller inget« och solodebutens »Ingen som du«, är den vackraste kärlekssång han skrivit. Under de drygt fyra minuter låten varar sjunger han sig med självklarhet in i den soulhimmel där Marvin, Stevie och Curtis residerar, och faktum är att under sina bästa och mest inspirerade ögonblick rör han som ingen av dessa tre vid mitt hjärta. Jag kan inte sätta fingret på varför det är så. Jag behöver inte veta.

Som balsam för ett sargat vinterhjärta finns det inget som helar som »Godmorgon Sverige«, och albumet är varken något »svenskt svar på« eller alternativ till »12 Play« eller »Brown Sugar«, det är bara Mauro Scocco i sin renaste och mest fulländade form.

Anna Hellsten

Filed under: Album #21, Anna Hellsten, Betyg 09, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: