Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #21] Album: STINA NORDENSTAM – Dynamite

STINA NORDENSTAM

Dynamite

Telegram/Warner

Ett stort, rostgrått järnsmide. Så känns Nordenstams tredje album: kallt och fult och insvept i ett dis av tryckånga. Mörkt som i ett pannrum, men någonstans ifrån ett avlägset anländande ljus — som sporadiska spegelgnistor i kondensen.

»Dynamite« är med andra ord en extremitet. Skivbolaget bedyrar desperat i pressreleasen att detta »är inget svårforcerat album« — i själva verket är det något av det mest chockerande svårtillgängliga man hört från en så här etablerad och välrenommerad svensk artist på åratal.

Manne Von Ahn Öberg, som gjorde en sådan spektakulär ljudspiksoppa av Nicolai Dungers debut tidigare i år, är inspelningsledaren bakom skivans oborstade industriklang. Men gitarren har Nordenstam själv spelat in, i lägenheter och kyrkor, och det är hennes gitarr som dominerar det depressiva uttrycket: den låter som om den är inspelad från små Piggyförstärkare och har volymkontrollen på själva gitarren nedskruvad; det lätt knäppande ljudet av plektrum mot strängarna slaskar mot de stumma ackorden, som aldrig riktigt fullföljs och klingar ut; i ett läge mellan Blixa Bargelds sound och Robert Smiths gitarr på »3 Imaginary Boys«.

Inspelningsstrategin följer mer minimalistiska konstmusikpartitur än popregler, men det gäller nästan bara soundet, inte harmoniken och låtstrukturerna. Skulle en författare gå likadant tillväga skulle han insistera på att publicera en hel bok i slarvig och snabb handstil i stället för tryckbokstäver — språket skulle fortfarande vara plausibel prosa.

»Dynamite« är alltså ett slags antipop full med poplåtar. Vid en första bekantskap skulle den säkert låta bättre med en mera traditionell produktion, och säkert få bättre kritik och kallas »ett stort rockalbum«. Att offra det är i sig modigt. Men det beundransvärda är att Nordenstam siktar och sträcker sig efter något som är mycket större i längden, något som inte låter »1996« över huvud taget, men som kommer att låta lika isande spännande om 50 år som i dag.

Varken slagverken eller Kungliga Hovkapellets orkestreringar tillåts titta bort från denna Nordenstams obändiga vision; inte för en enda takt eller ton riskerar Nordenstam att ta ett snedsteg där marken är minerad med klichéer.

Utan några som helst simpla popgrepp som referenser drabbar dessa sånger på ett helt annat sätt än vad som var fallet med hennes två tidigare album. När man spelar »Dynamite« kan man inte iklä sig rollen som den gamla vanliga popgalne skivlyssnaren, utan måste lyssna på varje enskild sång fullständigt oförberedd, närmast naken i sinnena.

Det är så de tar sig in i mig. Jag kan inte röra mig, inte titta bort, när Nordenstam vyssjar en barnamördare i sjukt försåtliga »Mary Bell«. Hela mitt manodepressiva kärleksliv passerar revy under bleka, besvikna och förundrade kärlekssånger som »Under Your Command«, »Dynamite« och »Now That You’re Leaving«.

Efter några lyssningar börjar det lätta, ljuset kommer. Jag kisar och ser inte det rostgrå järnsmidet längre, bara ett bröst som häver sig, av upphetsade lungor och hjärtslag.

Kjell Häglund

Annonser

Postat i:Album #21, Betyg 08, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: