Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #21] Album: GHOSTFACE KILLAH – Ironman

GHOSTFACE KILLAH

Ironman

Razorsharp/Sony

Från det ögonblick då en spöklik soulkör smyger in bakom Ghostface Killahs rap i »Camay« och mässar några rader ur refrängen från Teddy Pendergrass »Can’t We Try« — »just another hopeless fool in love« — bygger Wu-Tangs The RZA upp »Ironman« till något av det bästa han gjort.

Problemet är bara att »Camay« är albumets tionde spår. De första nio låtarna har alla de ingredienser vi vid det här laget kräver av ett nytt album från 36 Chambers. Men de är helt enkelt inte tillräckligt starka eller originella, inte efter att man under 1995 har blivit bortskämd med fyra fantastiska album från Wu-stallet.

Fast bitvis glimrar RZA till här också och visar vad han är kapabel att skapa i sin studio. Som den ödesmättade stämningen i »Winter Warz« och »Box in Hand«, Hi-blåset i inledande »Iron Maiden« eller melodin i »260«. Men »Wildflower« är chauvinistiskt trams. En urförbannad Ghostface som med mycket tveksamma formuleringar förklarar sin kärlek till sin flickvän som varit otrogen. Då blir det bara askorkat och det hjälper inte ens att han har Raekwon, Method Man och Cappadonna med sig i kammaren.

Men från och med »Camay« tar »Ironman« över där Genius »Liquid Swords« slutade. De sista sju spåren är precis det jag hoppats skulle bli The RZA:s nästa steg.

I »Daytona 500« hyllar han DJ:s från den gamla skolan. Tvärtemot alla regler scratchar RZA sönder refrängen och lägger ut beats som en annan Eric B. I »Motherless Child« smyger körerna från »Camay« in och ut i låten under sönderhackade pianon och det resulterar i en släpig blues. »Black Jesus« byggs upp kring en gigantisk kör som mycket väl skulle kunna höra hemma i slutet av Stanley Kubricks »Spartacus«. I »After the Smoke Is Clear« loopar han den inledande basen från, tror jag, Smokey Robinson & The Miracles »I Second That Emotion« till vansinne och så smyger han in de där sordinklädda körerna igen. Staten Islands svar på Swingle Singers är i huset.

Och så de sista två spåren, de främsta skälen till att jag håller »Ironman« nästan lika högt som »Liquid Swords« eller »Tical«. »All That I Got Is You« är en hjärtskärande berättelse i rakt nedstigande led från Tupacs »Dear Mama« om lyckan att bara vara vid liv. Och det är Ghostface i duett med Mary J Blige. Att höra en man som valt att kalla sig Ghostface Killah sjunga rader som »word up, mommy, I love you« ger nog den mest kallhamrade cynikern en klump i halsen. Sam Cookes »A Change Is Gonna Come« utgör grunden för »Soul Controller« och ett virrvarr av raspig asiatisk filmmusik, så bisarr att Tricky skulle börja klia sig i huvudet, gör det omöjligt att höra varenda ord i Ghosts text om vikten av att hålla sina drömmar levande.

Hur »Ironman« slutar vill jag inte ens berätta, det känns som att avslöja slutet på en film jag såg i går och som du tänker se i kväll.

Andres Lokko

Filed under: Album #21, Andres Lokko, Betyg 07, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: