Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #21] Album: JULIAN COPE – Interpreter

JULIAN COPE

Interpreter

Echo/MCA

När Liverpool exploderade i punkens efterdyningar framträdde tre personer tydligare än alla andra: Pete Wylie med Wah!, Ian McCulloch med Echo & The Bunnymen och Julian Cope med Teardrop Explodes. Kort dessförinnan hade de försökt verka under samma paraply med det lysande namnet The Crucial Three. Huruvida Wylies snälla kärlekssånger, McCullochs bistra ylande eller Copes halvknäppa poppsykedelia var bäst är en smaksak, men 1980 var Cope ung, stilig, testade droger för glatta livet och skrev poplåtar som var så fantastiska att klockorna stannade.

När första LP:n »Kilimanjaro« följdes upp med singeln »Passionate Friend« verkade det som om inget kunde gå fel. Två saker gick ändå fel: Human League fick en av årtiondets största hits med »Don’t You Want Me?« och dränkte Teardrops andra LP »Wilder«, samtidigt som Julian Cope kom på att det var tramsigt att vara popstjärna. Så fick Wah! och Bunnymen sköta de lite större jobben medan Cope drog ut i exil, till slut på egen etikett i ett land någonstans mellan Wales och yttre världsrymden. Copes taktik tycks ha hållit bäst, om man ska döma efter hans beundrarskara.

Att han har fortsatt att till allmän munterhet leverera dårskap och stor konst i jämna doser hänger nog mest ihop med att han är en av de värre exhibitionisterna och gaphalsarna på den här sidan John Lennon.

Han är också den ende rättmätige arvtagaren till just Lennon på andra vis: han har en mycket säregen röst; han gör högtravande proklamationer men är hellre en skämtande pajas; han kan snickra treminuters poplåtar som få; han är envist familjeorienterad; han testar alla musikaliska gränser och har lyckats bra med både ambient och dans; han avskyr religion men älskar druid-hokus-pokus, flygande tefat och utopier; och han smutskastar gärna på ett långsint sätt folk som han anser har försökt kontrollera honom (hans gamle partner Bill Drummond, till exempel) eller stjäla hans strålkastare (U2, som han spottade så grovt på att Island Records sparkade honom).

Det som skiljer de två åt är att Lennon var betydligt mer noggrann med vad som till slut kom ut på platta. Cope har bland sina 15 album alltför många skissliknande verk, några slags ansträngda försök att leka tokig diktare med sprucken röst å la Syd Barrett. Han har inte gjort en riktigt komplett skiva sedan »Peggy Suicide« 1991, och utan pressen från skivbolag, management eller producent verkade det osannolikt att han någonsin skulle nå samma höjder som under åttiotalet. Vi är ändå många som hade nöjt oss med hans skisser.

Därför är detta album som en dröm: heminspelad men perfekt pop. Änglakörer, bullrande trummor, krängande elgitarrer, snälla akustiska gitarrer, malande syntar, lättsamma stråkar, romantik, vansinne, underbara låttitlar, magnifika crescendon — och allt hålls ihop av rösten, den röst som både kan smeka och riva, äntligen helt ren och klar igen.

Martin Theander

Annonser

Postat i:Album #21, Betyg 08, Martin Theander, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: