Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #21] Album: DIRTY THREE – Horse Stories

DIRTY THREE

Horse Stories

Big Cat/MNW ILR

Jag hade länge svårt för fiol. Mycket på grund av olycklig prägling i barndomen. Fiol betydde nyårskonserten på TV, »Små grodorna« runt midsommarstången och en klasskompis som under hela lågstadiet envisades med att redovisa sina modesta framsteg i stråkgnidandets konst på klassens timme. Fiolen var ett instrument från helvetet. Några år senare fick jag emellertid ett enda, men högst tillräckligt, skäl att revidera min uppfattning: »Venus in Furs« med Velvet Underground. Här, i händerna på John Cale, blev fiol plötsligt någonting helt annat. Cale rev och smekte sitt instrument, tänjde dess gränser och lyckades tillföra musiken både skönhet och obehag där han satt och karvade i ljudväggen bakom Lou Reeds sång om blänkande läderstövlar och piskor.

Fiol var inte längre bara kommunala musikskolan. Fiol var svarta solglasögon, hipp konst och små källarklubbar på nedre Manhattan också. Och för en blåögd sextonåring hade världen vuxit en smula. Jag misstänker att det kan ha varit något liknande som fick Warren Ellis att välja fiolen som väg in i rockmusiken. Hur som helst är det hos Cale och Velvet som Dirty Three hittat en stor del av stommen till sin musik, även om den också doftar en del jazz och blues. Sångerna är långsamma och spartanskt arrangerade. Jim White vispar försiktigt på sin virveltrumma och Mick Turner fyller i med gitarr och orgel.

Och där andra har en själfull sångare och en lödig sologitarrist har Dirty Three Warren Ellis. Han attackerar fiolen helt utan respekt och från alla tänkbara vinklar, får den att låta som en tågvissla eller en flöjt, rusar från sprött plinkande till fysiskt stråkvåld på ett ögonblick. Och man behöver egentligen inte läsa titlar som »I Remember a Time When Once You Used to Love Me«, »Hope« eller »At the Bar« för att känna vad det handlar om.

Inför detta sitt tredje album har australiensarna turnerat och spelat in med Nick Cave (Warren Ellis är även Bad Seeds-medlem), och Caves ande svävar också över »Horse Stories«. Ibland så mycket att man inte kan låta bli att tänka på hur magnifikt det skulle kunna bli om Cave lät sin djupa röst gå i clinch med Ellis stråke på några spår. För hur mycket glöd det än finns i det här blir man till slut lite mätt. Därmed inte sagt att ni får missa Dirty Threes Sverigebesök i november. Mer levande livemusik torde vara svår att hitta.

Håkan Steen

Annonser

Postat i:Album #21, Betyg 06, Håkan Steen, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: