Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #21] Album: CHUCK D – Autobiography of Mistachuck

CHUCK D

Autobiography of Mistachuck

Mercury/PolyGram

De första ljuden på Chuck D:s solodebut kommer från inledningsscenen i Spike Lees crackfilm »Clockers«. Ett gäng langare sitter på en parkbänk i Brooklyn och kivas om vilka rappare som är hårdast. Dr Dre? Hård. Tupac? Hård. Wu-Tang? Hårda. Chuck D? Kom igen, han är ett mesigt mähä — »that nigga aint never shot nobody« — som borde lägga av.

Carlton Douglas Ridenhour måste upp till bevis när han släpper sin musikaliska självbiografi. Public Enemys senaste album »Muse Sick ‘n’ Hour Age« piskade inte upp lika funkiga och politiska svallvågor som sina föregångare. Första skivsläppet på hans egen etikett Slam Jamz, skräckelrapparna Hyenas In The Desert, lyckades varken chocka eller rocka någon. Till råga på allt fyllde han 36 den första augusti. I den åldern är man inte veteran i rapsammanhang. Man är död.

Chuck D behöver bara mumla ett stöddigt »uh« i första spåret »Mistachuck« för att man ska glömma allt det där. Han låter så hård att andra rapröster krymper till Piff & Puff-tjatter. Stämman har Martin Luther Kings själ, Darth Vaders grymhet och Winston Churchills pondus. Den ekar mellan tinningarna så fort jag ser en bild av Chuck där han pekar mot kameran likt en svart Uncle Sam.

Musiken är mjukare och skönare än väntat. Eric »Vietnam« Sadler och Gary G Wiz från Public Enemys produktionslag The Bomb Squad skruvar inte ihop sin klassiska Terminator-boogie. I stället plockar man in Prince-gitarrer, jazzbreaks, piano och till och med ett knippe modfällda stråkar. Gästproducenten Isaac Hayes har fått ett fett finger med i spelet.

Under allt brummar basen, visserligen långsammare än hos Public Enemy, men ändå med en oroande kraft, som om man hade soulpicknick på en vulkan.

Temat på skivan är musikindustrins nedriga sätt att behandla hip hop och rapparnas egen dumhet. Branschens svarta klippare har blivit karikatyrer av sig själva; pundhuvuden i märkeskläder som tjänar miljontals dollar, ständigt duckar för kulor och lär unga fans att den som har flest prylar när han dör vinner.

Tyvärr gör den kritiken flera låtar gäspiga. Inte för att Chuck D blir en jobbig Bror Duktig. Problemet är att en idiot som rappar om att dra runt i BMW och avrätta folk alltid är roligare att lyssna på än någon som gör en låt om att idioten är en idiot. Chuck D snavar över samma självgodhet som De La Soul och A Tribe Called Quest på sina senaste album.

»Generation Wrekkked« är däremot giftig som Public Enemys tuffaste spydigheter mot The Washington Times, polisen i New York eller politiker i Arizona. Ett löfte om att deras sjätte skiva »Afraid of the Dark« blir en ren kärnvapenexplosion när den släpps nästa år.

Glöm inte heller »Talk Show Created the Fool« som sprutar napalm över studiosofforna hos Oprah Winfrey. Eller »Underdog« där Public Enemys frustande ångvält kör över alla självreflexiva ambitioner och budskapet står ristat i asfalten på Long Island.

Don’t fuck with the chuck.

Fredrik Strage

Annonser

Postat i:Album #21, Betyg 07, Fredrik Strage, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: