Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #21] Album: BABY BIRD – Ugly/Beautiful

BABY BIRD

Ugly/Beautiful

MCA

I boken »Bad Shave — The Story of Baby Bird So Far«, en sammanställning av pressklipp, berättas Baby Birds historia ett hundratal gånger, och hans genialitet beskrivs med tusentals ord. Historien går ut på att Stephen Jones under sex år satt instängd i sitt sovrum och gjorde musik helt själv. Han fick ihop mer än 400 låtar. Mer än två år efter att han brutit sin isolation fick han loss tillräckligt med pengar för att starta det egna bolaget Baby Bird och ge ut sina sånger under samma namn.

Blickar man tillbaka på de albumen framstår åtminstone de tre första som briljanta. I alla fall var för sig. Ser man dem tillsammans uppträder flera svagheter. De innehåller massvis av bra låtar, men brister i sammanhang. Temat är livscykeln; skivorna har i tur och ordning hetat »I Was Born a Man«, »Bad Shave«, »Fatherhood«, »The Happiest Man Alive« och »Dying Happy«. Det har speglats övertydligt i texterna, men aldrig i musiken. De fem albumen är förvillande lika i sin inramning — sovrumsmusikerns möjligheter är ju något begränsade — och Stephen Jones verkar i sanningens namn inte utvecklats alls under sina sex ensamma år.

Under det gångna året har Baby Bird hunnit bli ett regelrätt band och Stephen Jones situation har förändrats från misslyckad misantrop till en av den brittiska musikpressens mest omskrivna gullegrisar.

»Ugly/Beautiful« är det första »riktiga« Baby Bird-albumet, inspelat i »riktig« studio och allt. Flera sånger från sovrumsskivorna har spelats in på nytt, och ljudkvaliteten har höjts betydligt.

Samtidigt har Baby Birds originalitet ersatts med konvention. När han satt ensam och snickrade låtar om drömmar blev resultatet lika förvirrande, osammanhängande och oväntat som drömmar faktiskt är. När bandet Baby Bird gör precis samma blir »drömskt« synonymt med slirande, långsamma gitarrer, långdragna syntanslag och viskande sång. Det illustrerar möjligtvis sömn, men knappast dröm.

Stephen Jones förmåga att omsätta sitt filmintresse i musik var en av de tidiga albumens styrkor. Baby Bird målade verkligen scener. Numera antar hans musik snarare den tecknade filmens klichéfyllda form än det allvarliga dramats. Och när Stephen Jones inte längre är dramatiskt öppenhjärtig blir hans cynismer omöjliga att ta på allvar.

Madeleine Levy

Annonser

Postat i:Album #21, Betyg 04, Madelaine Levy, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: