Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #19] Album: PETER PERRETT – Woke Up Sticky

PETER PERRETT

Woke Up Sticky

Demon/MNW ILR

1980 släppte The Only Ones sitt sista »riktiga« album, ojämna och lätt förvirrade »Baby’s Got a Gun«. Samtidigt försvann sångaren och låtskrivaren Peter Perrett in i en kompakt heroindimma. Där har han sedan suttit, i sexton långa år, oförmögen att komponera så mycket som ett intro. En olycka, i första hand förstås för Perrett själv, men också för omvärlden. Det finns, som Robert De Niro påpekar i »A Bronx Tale« inget sorgligare än tillspillogiven talang.

Och Perrett hade mer talang än de flesta. Han komponerade låtar som var både gedigna och egensinniga, han skrev texter som en Dagerman i skinnpaj och han lyckades aktivera en helt egen nervtråd precis i skarven mellan Pistols brittiska punk och Heartbreakers sädiga New York-rock. De två första Only Ones-plattorna, »The Only Ones« och »Even Serpents Shine« är båda omistliga sjuttiotalsklassiker enligt mitt sätt att se saken.

Men redan på »Baby’s Got a Gun«, och i än högre grad på den postumt utgivna »Remains«, började heroinet ta ut sin rätt. Likt Keith Richards på »Goats Head Soup« har Perrett där problem med både melodier och sväng. Det låter stelt, det låter ofokuserat. Och sedan bar det alltså alldeles käpprätt åt helvete.

Mot alla odds har den sjavige engelsmannen emellertid lyckats överleva och till och med ta sig ur sitt grava missbruk och nu, våren 1996, återvänder han plötsligt till strålkastarskenet. Rejält tilltufsad, men drogfri. Det är glädjande. Ja, mer än så. Det är fantastiskt.

Givetvis präglas skivan i hög grad av den ett och ett halvt decennium långa mardröm Peter Perrett genomlevt. Men han har inte skrivit någon »Heroin« eller »Under the Bridge«. Snarare en massa »Cold Turkey«. Det handlar mycket om rädsla och svaghet. Om den panikartade nervpärs det innebär för en gammal knarkare att plötsligt möta världen utan bedövningsmedel i venerna. Om abstinensen och skräcken för återfall.

Och Perrett är bitvis hänsynslöst utlämnande. Det finns inget förskönande i hans beskrivningar av den egna karaktären. Han blottlägger all svaghet och alla moraliska defekter. Flera sånger handlar exempelvis om hur han utnyttjar sina närmaste, hur han klänger sig fast vid dem, för att slippa konfronteras med de svartaste demonerna. Mycket starkt. Särskilt som vår vän konserverat sin poetiska skärpa genom alla kriser.

Musikaliskt känns »Woke Up Sticky« inte fullt lika övertygande. Jag älskar sången, han låter ju fortfarande som en brittisk Johnny Thunders. Det skitiga, svajiga svänget likaså. Däremot är låtarna med ett par, tre undantag… mja, inte dåliga. Men lite uddlösa.

Men kanske är detta bara början på andra kapitel i Peter Perretts karriär. Kanske kan han om några år, med mer stadga i tillvaron, börja skriva nittiotalets svar på »Another Girl, Another Planet«, »The Immortal Story« och »Out There in the Night«.

Jag vill gärna tro det.

Per Bjurman

Annonser

Postat i:Album #19, Betyg 06, Per Bjurman, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: