Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #19] Album: METALLICA – Load

METALLICA

Load

Vertigo/PolyGram

Metallica har blivit den kommersiella länken mellan hårdrockens alternativa — metal, speed, hardcore — och folkliga sida — tung, riffglad FM-rock för både förortspendlare och fjuniga luftgitarrister.

Rock för både 14- och 41-åringar. Hårt och stundtals ganska rått, men likväl ganska snällt och inställsamt. Metallica arbetar inom ett rätt snävt område men försöker ändå putsa och sätta ny färg på det slitna konceptet.

Detta märks tydligt på »Load«, Metallicas sjätte album, som trots sin utgångspunkt i hårdrock känns mer som hård rock, någonstans mellan Thin Lizzys gitarrpop och AC/DC:s riffgung. Här finns också en del blues i botten, om än mer Led Zeppelin än Leadbelly. »Ronnie« är ett sådant exempel, likaså den kaxigt svajande »Cure«.

De 14 låtarna spelades in vid en maratonsession i The Record Plant, Sausolito, och de 79 minuterna här utgör ungefär hälften av allt som hamnade på band. Resten lär dyka upp i någon form på nästa album, som beräknas vara ute vid årsskiftet 1997-1998.

Däremellan stundar en rejäl turné runt hela vårt klot. Precis som traditionen påbjuder.

Det finns flera låtar på »Load« som åtminstone delvis tar Metallica till tidigare outforskade marker. »Mama Said« är definitivt det närmaste bandet kommit såväl country som balladskrivande, och »Hero of the Day« är om inte ren pop så i alla fall förpoppad röjarrock.

Inledande »Ain’t My Bitch«, smakfullt försedd med ett läckert slidesolo, för tankarna till gamla goda AC/DC, när gitarristen Angus Young red på sångaren Bon Scotts axlar genom ett hav av svettiga fans och matade fram riffen till »Down Payment Blues«.

Även »Wasting My Time« drivs fram av ren adrenalin, utan att för den skull hamna alltför tidigt i en återvändsgränd. Det höga tempot går igen i »2 X 4«. Men »Load« känns också stundtals mer än lovligt lös i hullet. Endast fyra låtar är kortare än fem minuter, och det finns en över åtta minuter — småsaggiga »Bleeding Me« — och en, avslutande »The Outlaw Torn«, som nästan tar sig upp till tio minuter jämnt.

Få av låtarna klarar sig från start till finish. Inte ens den första singeln »Until It Sleeps«, som likväl tillhör de kortare inslagen. Det hade gått att ansa både här och där. Gjort »Load« lite stramare, lite mer laddad.

Micke Widell

Filed under: Album #19, Betyg 06, Micke Widell, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: