Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #19] Album: MATHIAS LANDAEUS – Blåbete

MATHIAS LANDAEUS

Blåbete

Amigo

Ingen jazz har överraskat mig och gett mig en sådan kick i år som »Flux« med Mathias Landaeus och hans New York-trio; andra spåret på denna Brooklyn-inspelade debut. Jag kan bara jämföra med känslan att lyssna på George Russell eller Mingus; känslan av akademia och skolk på en gång; av ett spädbarn som staplar klumpiga klossar med Nobelprisprecision; av att komma in i huvudet på en galning och inse att det svänger.

Lika imponerande är skivans räckvidd. Varje sång fäster kanske inte ända ut i kanterna, men Landaeus — som studerat avancerat jazzpiano i New York i tre år innan han nyligen återvände till Sverige med detta album i bagaget — nosar onekligen på något stort och eget när han sträcker sig efter, och rätt ofta når, beröringspunkter med såväl Jan Johansson (i en andäktig vaggvisa från Mathias farmors farmor på Kållandsö i Vänern) och Bill Evans som George Russell.

På tal om Russell så påminner Landaeus basist Dave Miller mycket om Steve Swallow i Russells tidiga sextiotalssättning — en säregen typ med benägenhet att spela bredvid sig själv i solopartierna, precis på gränsen mellan billigt och briljant.

Däremot skulle Landaeus musik tjäna på en tuffare och mer frekvent tenorsaxton än den obrutna blåfärg Karl-Martin Almqvist bistår med på fyra av spåren här.

Kjell Häglund

Filed under: Album #19, Betyg 06, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: