Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #19] Album: GEORGE MICHAEL – Older

GEORGE MICHAEL

Older

Virgin

Att George Michaels tredje soloplatta tillägnas Tom Jobim, bossapopkungen som nyligen lämnade planeten, är en smula vilseledande. Söker man bossa på »Older« söker man förgäves. Men söker man sympatisk sommarbris uppblandad med förvuxen, lätt patetisk tonårsmelankoli i det erotiskt laddade tonfall som Jobim och hans kompisar praktiserade i kvarteren ovanför Ipanemastranden, då blir kopplingen uppenbar. Och här ligger George Michael egentligen närmare en annan avliden brasilianare, Milton Nascimento, vars alster alltid var svala, nästan ljudlösa som en koralldykning. Har man inte lyssnat på den musiken i sitt rätta sammanhang kan det vara svårt att uppfatta att något alls sker — det är fullt normalt att tolka den som hissmuzak.

George Michael gör ett gott och ärligt hantverk, med denna lågmälda tradition i ena handen och sin egen europeiska dansgolvstradition i den andra. Steve Sidwells avmätta sordintrumpet i titelspåret kommer att göra underverk för många på stranden, i bilen och i sängen denna sommar. »Fastlove«, en pulserande och välbehövlig hyllning till promiskuitet och homosexualitet, fungerar på dansgolvet och det lär även »Spinning the Wheel« göra. Lågtempoalster som »Jesus to a Child« dominerar skivan och är mycket bra för att vara gjorda av en europé. Men här finns några riktiga bottennapp (»Star People« och »It Doesn’t Really Matter« stapplar fram utan vare sig melodi eller rytm) som bekräftar att själv ibland är sämste dräng när det gäller produktion och urval. Genom att också envisas med att spela nästan alla instrument själv är George Michael farligt nära den lekhage där Paul McCartney, Phil Collins och David Bowie brukar hålla hus när de har råd att göra som de vill.

Eftersom brasilianarna redan är bäst på lågmäld musik hade jag önskat mig något helt annat av George Michael, som i åtskilliga sammanhang har visat att han har en fallenhet för starka utspel och borde kunna bära en fjäderboa med teatralisk grace. Dessvärre saknar han nog en humorkromosom. Men vad var det som fick honom att ta världen med storm under minnesgalan för Freddie Mercury? När han sjöng »Somebody to Love« var det bara bävertänderna, trikåerna och kungakronan som saknades. Ingen av de andra kom i närheten av Mercury så som George Michael gjorde det.

Han har en gudomlig röst och går en lysande framtid till mötes om han blir världsfjolla inom de traditionella hårdrock- eller dansgenrerna. Skall han fortsätta som ängslig, självupptagen sängkammarcrooner tror jag att det även i framtiden krävs rejält hypade sexårsavbrott mellan skivorna för att han inte skall blekna helt.

Martin Theander

Filed under: Album #19, Betyg 05, Martin Theander, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: