Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #19] Album: GLORIA ESTEFAN – Destiny

GLORIA ESTEFAN

Destiny

Epic/Sony

Vilket språk är störst, spanska eller engelska? Det är en fråga som Kuba-amerikanskan Gloria Estefan säkert ofta ställer sig. Svaret blir alltid att engelskan är störst, i pengar räknat. Den här gången ännu mer så, eftersom »Destiny« innehåller sommarolympiadens signaturmelodi, »Reach«. Den är pompös som en olympiadsignatur eller Disney-trudelutt ska vara, och kommer därför att plåga oss mer än något annat under 1996. Jag kan stå ut med det, om det ger Estefan större möjligheter som världsartist. Inte i det svarta hålet »världsmusik«, utan på den breda arena som borde hylla viljestarka och uttrycksfulla artister som henne, men ofta nöjer sig med briljerande röstakrobater som Whitney Houston.

Sedan tiden med Miami Sound Machine har Gloria sakta men säkert rört sig från Florida förbi Kuba och återtagit Karibien för både de spansktalande USA-emigranterna och för alla dem som stannar kvar på södra sidan av amerikanska gränsen. Discosalsahiten »Oye Mi Canto« i eget namn visade henne möjligheterna: först gav den engelska versionen »västerlänningarna« en danskick på säker mark, medan latinarna kunde vara småkaxiga över att få visa hur man dansar salsa. När sedan den spanska versionen började spelas kokade latinblodet över, för sommaren 1989 kunde ingenting överträffa låten i intensitet eller popularitet, vare sig man befann sig på ett dansgolv i Lima, New York eller Paris.

1993 tog Gloria med Margueritaglas i hand ett större steg med den uppriktigt nostalgidoftande orkesterplattan »Mi Tierra« — lätt för västerlänningar att missförstå som en kul kitschgrej i svartvitt, för henne själv och alla spanskspråkiga en fantastisk, passionerad hyllning till latinsk storstadsmusik så som den lät när Sydamerika fortfarande trodde sig ha en ärlig chans i världen.

Två steg framåt, ett tillbaka — nästa år kom »Hold Me, Thrill Me, Kiss Me«, en hyfsad coverplatta dominerad av sjuttiotalsdisco. Den sålde dubbelt så bra som »Mi Tierra« eftersom både språk och musikstil gick att känna igen i engelskspråkiga delar av världen.

Detta hindrade henne inte från att 1995 ge ut en rakt igenom samtida latinsk popplatta under namnet »Abriendo Puertas«: spanska gitarrer, dragspel, andinska inslag, kubanskt drag, colombianskt blås, precis som alla folkloreband i hela Sydamerika.

Nu är inte Gloria Estefan en kultfigur på en etnisk etikett. Hon är en världsartist och ger ut skivor på gigantiska Sony. Just därför är det härligt att hon med beslutsamhet styr rakt och säkert mot pudelns kärna — enkla melodier, ett mer och mer disciplinerat tryck i orkestern, fler äkta tårar och mer oförställd glädje i text och framförande. Att hon klarar av att brinna så, och vara samtida samtidigt som hon arbetar som musikarkivarie, är beundransvärt, men för henne antagligen självklart. Varje gång hon tar ton på allvar och västerlandet lyssnar vet hon att Sydamerika vibrerar av stolthet.

De elva spåren på »Destiny« lever i stort upp till detta, men melankolin i titelspåret och »I’m Not Giving You Up« väger betydligt tyngre än grisfestandet i »You’ll Be Mine« och »Higher«. Att texterna denna gång är på »fel« språk och att det är mer USA-pop än salsa eller cumbia spelar kanske ingen roll, hon har en tydlig linje i sin ton och sina takter. Jag ser dock mer fram emot ett rent salsaalbum på spanska.

Martin Theander

Filed under: Album #19, Betyg 06, Martin Theander, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: