Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #19] Album: THE CURE – Wild Mood Swings

THE CURE

Wild Mood Swings

Fiction/PolyGram

En gång berättade Robert Smith för en amerikansk journalist att självföraktet som plågat honom sedan tonåren berodde på en för hög kroppstemperatur. Han förbrände näringsämnen och sinnesintryck snabbare än andra. Därför pendlade han i vansinnestempo mellan att må bra och att hata sin spegelbild.

Trots att det låter som något Smith sagt efter många flaskor vin sammanfattar det stämningen i The Cures musik. De har alltid låtit febriga, vare sig de krälat i mörk ångest eller gjort lekfull solskenspop.

Kontrasten mellan det gulliga och vedervärdiga har varit sjukligt stor i gruppen. Inget annat band har så stilsäkert gjort popcorndoftande stadiumrock av navelskådande sånger. Inget annat band har använts som självmordssoundtrack i tonårsrum när sångaren lufsat runt likt en kramgo och tuperad panda på MTV.

På The Cures tionde studioalbum »Wild Mood Swings« är kontrasterna tydligare än på länge. Sånger som »Trap« är rent misantropiska; fyllda av äckel, hat och stanna-i-sängen-logik. Andra låtar, i synnerhet den lyckliga »Mint Car«, tar ett glädjeskutt ur sängen och rusar ut på gatan för att omfamna världen. Allt utom knarkarskildringen »Numb« visar Robert Smith i sin allra tossigaste toppform. Märkligast och bäst är »Return« som handlar om en date där berättarjaget är osäker på sin partners avsikter. Älsklingen har laddat upp med massor av trevliga saker — levande ljus, kokosnötsglass, päls på golvet, Stolichnayavodka, Banco De Gaia på stereon — men något känns ändå fel och till slut urartar allt i kvävande PVC-bondage.

Texterna vibrerar av färger. Migrängrå betraktelser skjuts åt sidan av sprakande rader som »…hot honey-coloured and hungry she looks« och »…vanilla smile and a gorgeous strawberry kiss«. Det känns som inledningen till konsertfilmen »Show« som The Cure spelade in under världsturnén 1992. Först några svartvita bilder av fans utanför arenan i Auburn Hills i Michigan. Sedan, likt Dorothys ankomst till Oz, en kulört explosion på scen som om regnbågen slagit ner bakom medhörningslådorna.

Arrangemangen är fantasifullare än på något annat Cure-album. Mest uppenbart är det förstås på singeln »The 13th« där en blåssektion ligger och guppar i melodin likt ett paraply i en Piña Colada. Men även de andra låtarna har fina utsmyckningar. En stråkkvartett dyker upp i de lågmälda »Treasure«, »This Is a Lie« och »Bare«. »Gone« bärs fram på ett bluesigt gung av trombon och saxofon som kulminerar i ett sparsmakat trumpetsolo. Gitarrerna hårdfuzzas i »Club America«, trummorna mixas ned till cool anspråkslöshet i flera låtar och i »Mint Car« ekar en blöt puss mellan ackorden.

Mest imponerande är Robert Smiths röst. Efter att ha lyssnat på »Wild Mood Swings« ett par gånger känns det tramsigare än någonsin att popkritiker skriver mer om vad han kladdar på sina läppar än vad som kommer ut mellan dem. Under 19 års karriär har han sakta men säkert utvecklats från nojig tonårsrockare till lysande vokalist. Kanske är det ölkaggen som gett honom fin resonans; stilsäkert glider han mellan ljust kuckel, blueswail, hemska hallickvrål och den där kurrande lyckligaste-snubben-på-gruppterapin-tonen som alltid funnits hos honom.

»Wild Mood Swings« är ett läckert popalbum, framfört av mogna musiker som knuffar in alla britpopbrats i retrorockens mörkaste skamvrå.

Fredrik Strage

Filed under: Album #19, Betyg 07, Fredrik Strage, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: