Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #19] Album: DR. OCTAGON – The Ecologyst

DR. OCTAGON

The Ecologyst

Mo’Wax/Next Stop

En gång kallade han sig Poppa Large, ett tag gick han under namnet Rhythm X, för det mesta ger han ut skivor under namnet Kool Keith — han heter faktiskt Keith Thornton privat — och det var under den pseudonymen han rappade i de enorma Ultramagnetic MC:s. Deras album »Critical Breakdown« har inspirerat i princip varenda hip hop-akt du kan komma på och Kool Keith och hans kollega Ced Gee behandlades som kungar i hip hopens underjord.

Trots några smått magiska singlar, med »Give the Drummer Some« i spetsen, blev de aldrig riktigt stora utanför den mest initierade kretsen. Men de fortsatte spela in skivor för olika etiketter — bland annat för Wild Pitch — i flera år innan de lade ner verksamheten. Och fortfarande återutges alla deras album med jämna mellanrum. Hip hop-butiker världen över plockar aldrig ens bort dem från skyltfönstret, de tar ju bara slut så fort de kommer in.

Kool Keith själv gick bara vidare. Han startade sin egen etikett med det subtila namnet Funky Ass Records där han ger ut skivor under det namn vi känner honom bäst som, nu senast tolvan »Wanna Be a Star«/»Slide We Fly«. Och så kallar han sig för Dr. Octagon när han känner för att skriva om hur — jag citerar och översätter fritt — »man borde operera bort ändtarmen på folk och förvandla dem till giraffer«. Killen är alltså hatthylla.

Han rimmar fritt om precis vad som helst och det är för det mesta svårt att hitta något sammanhang som sträcker sig längre än över en mening eller två. Ibland verkar han glömma bort att han för ögonblicket faktiskt ska föreställa Dr. Octagon och blir i stället Kool Keith eller Poppa Large. Men det gör faktiskt ingenting. Inte när han har DJ Shadow, Automator och västkustlegenden Q-Bert som håller i takterna. För musikaliskt är det här ett lysande album. Scratching av yppersta klass, stentuffa samplingar från b- och porrfilmer, från funk, från The Miracles och till och med från Talking Heads avlöser varandra i ett tempo som jag nästan gett upp hoppet om. Det var ett tag sedan ett hip hop-album höll en så genomgående hög hastighet.

Dr. Octagon dyker ofta upp mellan låtarna där han i bisarrt arrangerade talade partier — ofta med en stark och mycket udda tysk brytning som påminner en smula om Arnold Schwarzenegger — berättar om sin praktik och vad som försiggår där. Och skivan inleds med en lång scen där han blir förförd av en kvinnlig patient. Det är snusk, men ganska underhållande snusk.

Likt Wu-Tang Clans medlemmar har Kool Keith inte en tanke på att sluta byta namn när det passar honom. På sitt nästa sidoprojekt planerar han att döpa om sig till Mr. Gerbick, en figur som är hälften haj och hälften människa med inslag av krokodil.

Andres Lokko

Filed under: Album #19, Andres Lokko, Betyg 07, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: