Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #19] Album: 808 STATE – Don Solaris

808 STATE

Don Solaris

ZTT/Warner

Vi är många som är tacksamma för att 808 State med sina allra första tolvor och album öppnade våra ögon för en helt ny värld av elektronisk dansmusik.

Hade inte 808 State — tillsammans med A Guy Called Gerald — klumpats ihop med all den utsvängda popmusik som Manchester sprutade ur sig i slutet av åttiotalet hade nog många missat allt vad dansmusik heter under den första halvan av nittiotalet.

I en salig röra dansade 808 State, Stone Roses, Happy Mondays, The Charlatans, Paul Oakenfold och deras vänner in nittiotalet.

Och 808 State fortsatte länge, om än lite mer i skymundan, att tänja på gränserna mellan techno och rock’n’roll eller vad de nu råkade vara inne på för ögonblicket.

Att de genom åren haft Björk och Bernard Sumner som gäster på sina album har känts logiskt. Men de har också hunnit göra tragiska remixar av David Bowies »Sound and Vision«, och på sitt förra album hade de UB40 på besök. Jag begrep ingenting.

Men jag såg fram emot »Don Solaris«. Efter Graham Masseys imponerande insatser på Björks »Post« borde de ju verkligen befinna sig mitt i 1996.

På inledande »Bond« rappar Mat Doughty från amerikanska Soul Coughing över hårda trummor, ett munspel och japanskt klingande syntar. Låten börjar och slutar, nya takter, nya instrument tar över, de bygger upp och de raserar om vartannat.

På »Nicolette« — ett kollage av syntar som låter som samplade oljefat under ett myller av drum’n’bass — sjunger Louise Rhodes från Lamb. En isländsk sångerska — den här heter Ragga wailar på ett spår och man får intrycket av att Björk själv inte hade tid eller lust och skickade en kompis i stället. Eller så har 808 State bara en kronisk hang up på isländskor.

I »Black Dartagnon« dyker 808 States klassiska blåsljud från »Pacific State« upp och samsas med en tvärflöjt i något som kan beskrivas som ett svar på den moderna version av sjuttiotalets jazzfusion som Londons drum’n’bass-scen så envist strävar efter för ögonblicket.

Men där andra gränsöverskridare — Ballistic Brothers är ett bra exempel — i ena sekunden kan göra pumpande house och i nästa antingen spela in en renodlad rocksteady eller bara rulla igång den mest subtilt melodiösa och somriga drum’n’bass så har 808 State skaffat sig klumpfötter.

Drum’n’bass är fjäderlätt i ena änden och blytung i den andra, det är det som gör den så speciell och så tilltalande när symbiosen fungerar. Men 808 State låter bara pompösa och pömsiga.

De har fortfarande tonvis med idéer, men på »Don Solaris« är de för det mesta lika spännande som skyltfönstret på Eastern Bloc, den skivaffär som några av gruppens medlemmar en gång startade (det är möjligt att de fortfarande är involverade, jag vet faktiskt inte).

När 808 State var som bäst var Eastern Bloc det också. När jag var där någon gång 1990 var det världens tuffaste skivaffär. Någon från gruppen stod bakom disken och i backarna samsades sprillans ny techno, house och hip hop med indiesjuor, och väggarna var täckta med veckans Paris Angels- och A Certain Ratio-tröjor.

För bara en månad sedan var jag där igen och i dag kränger ursprungliga Eastern Bloc bara house, house, house. Fast deras andra skyltfönster är okej, där har de öppnat en renodlad hip hop-filial.

Manchesterbon som vill höra ny musik går i stället in på Fat City Records, bara några dörrar därifrån. Jag tror inte Fat Citys kunder är så intresserade av »Don Solaris«, även om de säkert hoppar igenom den för att höra vad sångerskan från Lamb gör för något.

Den enda ordentliga överraskningen på »Don Solaris« är att James Bradfield från Manic Street Preachers sjunger på »Lopez«. Men trots refrängens suggestiva mantra — »joy will give me my last regret« — så låter det ungefär som en av de där släpiga soulballaderna med »moderna« arrangemang som Roddy Frame envisats med att fylla ut en stor del av Aztec Cameras tre senaste album med.

»Prior«, sista låten på »Don Solaris«, är det enda riktigt intressanta på albumet. Men det tycker jag förmodligen bara för att »Prior« låter som Chemical Brothers på jazzfusionfestival. Då svänger det åtminstone.

Andres Lokko

Filed under: Album #19, Andres Lokko, Betyg 04, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: